Nugae

Senaste inläggen

Av Hanna Matilda - 25 juli 2013 10:19




Nu faller dagg och nu stiger sol.

Kan du höra?


Jag sitter på stenen intill din grav, håller en blomma i handen. Den ska jag lägga i gräset rakt över platsen där vi grävde ned din aska, precis innan marken frös. Kan du känna hur jag släpper den där? Fast man egentligen inte får.


"Han er jo ikke her!", som din dotter snabbt konstaterade och förvandlade minneslunden till en äventyrspark. Så mycket liv i den flickan! Nåväl, kanske är du inte här. Men jag är. Och mina tankar, som jag skickar ned till dig, men aldrig skulle säga högt på en kyrkogård; då vore jag ju lite koko. Så skriver jag istället.


"Vad vill du ha i julklapp?" frågade jag en vinter. Du körde bil, intensivt och rastlöst. Svaret kom omedelbart:

"En räserbil, en rymdraket och en hundraväxlad cykel."


Jaha. Bara det?


En annan vinter frågade jag samma sak. Du svarade på utandningen av en suck:


"Jag vill bara vara lycklig. Jag vill bara vara lycklig."


Du hade det visst lite svårt med det där att vara lycklig. Det var inte det du hade eller vilka som fanns runt dig, utan det som fanns i dig. Jag läste Aksel Sandemoses Varulven, en bok som ju betydde mycket för dig. Insåg att det var varulven som tog också dig. Varulven som åt upp dig från insidan.


Jag tänker också på Bukowski och dikten som vi läste på begravningen. Allt. Everything. Och mammas gråt när jag läste upp de inledande raderna. Såg du hennes tårar?


and

we need so much

if we only knew

what it

was


Inga önskningar mer. Bara tystnad, frid och vinden som susar i tallarna på gravkullen. Känner du hur det doftar?


Det har gått tio månader sedan du lämnade oss och jag är lite rädd att jag ska glömma hur din röst lät. Idag skulle du ha fyllt 44. Gratulera går ju inte, men jag tänker lite extra. Datum är viktiga för mig, även om de inte var det för dig. Det är därför jag sitter där jag sitter. Därför som jag på fredagarna, "litt før halv fire", som han sade i telefon, den norska poliskonstapeln, saktar ned och tänker på det otänkbara.


Klockan var 14.07 och Grimas om morgonen var det sista du ville att vi skulle höra från dig. Det är ett extranummer. Cornelis kommer in igen, bockar sig och viftar med en blomsterkvast.


Inga extranummer mer.


Nu stiger sol och nu faller dagg.

Kan du höra?



Everything av Charles Bukowski

The dead do not need

aspirin or

sorrow,

I suppose.


but they might need

rain.

not shoes

but a place to

walk.


not cigarettes,

they tell us,

but a place to

burn.


or we're told:

space and a place to

fly

might be the

same.


the dead don't need

me.


nor do the

living.


but the dead might need

each

other.


in fact, the dead might need

everything we

need


and

we need so much

if we only knew

what it

was.


it is

probably

everything


and we will all

probably die

trying to get

it


or die


because we

don't get

it.


I hope

you will understand

when I am dead


I got

as much

as

possible.




ANNONS
Av Hanna Matilda - 24 juni 2012 18:07




Göteborgs Universitets humanistiska fakultet har beslutat att upphöra med sin grundutbildning i italienska från och med våren 2013. Italienskan inrättar sig således i den långa raden av språk som nyligen lagts ned, nämligen bosniska, kroatiska, serbiska, bulgariska, hebreiska, tjeckiska, polska, slovenska och nederländska. Fler språk - ryska, klassisk grekiska och fornkyrkoslaviska - sätts under vidare utredning, då få har sökt dessa utbildningar och de inte bär sig ekonomiskt.

Förra året var det Svenskt Näringsliv som ifrågasatte humaniorans värde. I år är det lärosätena som behöver påminnas om språkens betydelse i humaniorans tjänst. Fast egentligen tror jag att de vet; under finansiell press och nedskärning av antalet studieplatser är det dock lätt att tänka kortsiktigt.

Vilka språk är värda att lära sig? Är det de språken som talas av flest människor? Det finns visst en poäng i det, då språkets främsta syfte är kommunikation, även om fler än jag själv kan uppskatta skönheten i ett rikt kasussystem eller olika språks sätt att uttrycka aktionsarter. Ju fler som kan språket, desto fler kan du alltså tala med. Om dessutom alla lärde sig engelska, så skulle vi ju bara behöva ett enda språk för att prata med alla i hela världen - skulle inte det vara toppen? Nja, alltså språk funkar ju inte riktigt så. Språk förändras, utvecklas efter talarnas behov och sätt att leva. Engelskan som talas i ett hörn av världen skulle efter en tid skilja sig ganska markant  från den som talas i ett annat hörn. Ordförrådet skulle skilja sig åt. Form- och ljudlära skulle ta olika vändningar. Dessutom misstänker jag att motivationen att lära sig just engelska kan se lite olika ut beroende på ens förhållande till dess talare, länderna de representerar och deras politiska agerande, både historiskt och i nutid. Så, snälla, låt oss avfärda detta utomordentligt naiva argument med de orden.

Kommunikation är alltså det primära syftet med språkstudier. Men kommunikation måste ju inte bara ske mellan människor här och nu - genom studiet av äldre skrifter kan vi också sätta oss i kontakt med människor där och då. Vad de tänkte. Vilka misstag de gjorde. Vilka lärdomar de drog. Och språket är det medel med vilket vi formulerar våra tankar och lär oss nya saker. Även de döda språken och språken som har lite färre talare än låt säga mandarin eller spanska kan i det perspektivet vara värda att studera, trots att vi inte kommer att författa några offerter på fornkyrkoslaviska.

Venanzio skriver i sitt försvar av antik grekiska: Det har ett värde i sig att Sverige har experter som kan förhålla sig objektivt till alla sorters källmaterial på grekiska, inte minst för att de förmår sätta verken i ett större sammanhang och på så sätt fungera som ”guider” för dem som saknar kunskaper i språket. [---] Att olika människor behöver grekiska för att göra ett bättre arbete inom andra ämnen är det andra viktiga skälet att behålla undervisning i antik grekiska.    

Det här gäller givetvis inte bara grekiskan, utan även andra språk som fungerat som t.ex religiösa eller vetenskapliga linguae francae. Att bara lita till redan översatta texter är inte gott nog för ett universitet, där kraven på textkritik måste vara höga. Översatta texter är tolkade texter, det vet alla som någonsin försökt sig på den konstarten. Språkliga, pragmatiska och kulturella/tidsbundna aspekter ska alla tas i beaktande, varför övriga discipliner bör ha nära samarbete med språkvetenskapen; hur omöjligt ter det sig inte att skriva en avhandling i antik historia utan att ha en grecist eller en latinist till hands? Även italienskan har haft en framträdande roll inom vissa vetenskapliga områden - en icke obetydlig del av latinforskningen är författad på just italienska, som från årsskiftet alltså inte kommer att åtnjuta någon tillväxt i Göteborg. Inga nya lärare i italienska eller översättare kommer det heller att bli i framtiden.

Språken äger därmed en betydelsefull roll i de humanistiska vetenskaperna. Men den krympande språkkompetensen på GU ser jag även som en del av humaniorans problem att försvara sin existens bland kraven på söktryck, hög genomströmning och lönsamhet. Den humanistiska bildningen är inte särskilt kommersiell, inbringar inga patent, utan jobbar långsamt och långsiktigt med kunskap om människan, vår historia, våra trosföreställningar o.s.v och bidrar till ett samhälle som sörjer för andra värden än dem som kan räknas ihop av Anders Borg. Med ett kortsiktigt perspektiv kan man kanske ifrågasätta varför vi ska satsa våra fattiga tillgångar på att utbilda religionsvetare eller latinister. I det lite längre loppet kan det stå oss oerhört dyrt att negligera värdet av humaniora.

Vårt minne är kort, alltför kort. På bara några decennier lyckas vi glömma vad som igångsatt de stora tragedierna orsakade av människan. I tajta ekonomiska tider är det lätt att skylla på den andre, den som är annorlunda, den som inte bidrar eller den som det går lite för bra för. Tendenserna är tydliga idag - i parlamenten runtom i Europa har vi släppt in främlingsfientliga krafter. Vår egen statsminister räknar bort invandrarna för att snygga till statistiken, ungefär som man räknade bort jympan i slutbetyget, eftersom det sänkte medlet. Överklasshatet har också tagit oväntade och omänskliga proportioner. Min poäng är att humanioran är livsnödvändig i byggandet av ett socialt hållbart samhälle, vilket tyvärr inte är någon självklarhet i ett Europa där ekonomerna är de nya profeterna och där det har blivit okej att bara tänka på sig och sin egen pensionsförsäkring. Där den humanistiska aktien har rasat till noll. Den stora krisen är egentligen inte den ekonomiska, utan den som handlar om hur vi ser på vår nästa.

Medan jag sörjer italienskans frånfälle hoppas jag på bättre tider, inte bara gällande universitetens ekonomi, utan hur vi uppskattar de värden som förvaltas av och genom den humanistiska vetenskapen. Och om du vill göra den här jämmerdalen till en lite bättre plats att vistas på, läs en kurs i fornkyrkoslaviska.


Fler inlägg i ämnet:

Venanzio

Ola Wikander

Inger Enkvist




ANNONS
Av Hanna Matilda - 29 februari 2012 18:56

Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på grammatiken:


Före är (eller har i alla fall tills ungefär nu varit) en preposition. Prepositioner är såna där små ord som inte sällan används före platser för att ange var något befinner sig, t.ex bakom, , inuti o.s.v Lika ofta används de i mer abstrakta sammanhang; vi talar t.ex om något, ser TV etc. Prepositionen följs vanligen av ett substantiv eller kanske ett pronomen som då ska stå i sin objektsform (i valet mellan de och dem, ska du välja dem. Fatta!). Efter före känns det för den konservativa språkbrukaren fel att ha en bisats: *Jag dricker alltid kaffe före jag går till jobbet. Det där kändes ju helt fel, vilket jag faktiskt tror att de flesta håller med om.


Våra normföreställningar verkar däremot skifta mer när det gäller innan, som inte är någon preposition, utan en subjunktion. En underordnande konjunktion, som några säkert vill kalla det. Konjunktioner är ordklassen som binder ihop t.ex två substantiv (Kålle eller Ada) eller två huvudsatser (Kålle drar en vits och Ada skrattar). En underavdelning till konjunktionerna är alltså subjunktionerna (con betyder med och sub betyder under), vilka brukar inleda bisatser, även kallade underordnade satser. Exempel på subjunktioner är eftersom, medan, så att, enär och innan. En bisats måste, precis som en huvudsats, innehålla minst ett subjekt och ett predikat för att få kallas sats (det måste vara nåt som händer och nån som gör nåt) och du känner igen den på att om man stoppar in ett inte eller ett annat satsadverbial (kanske, emellertid, lyckligtvis, ändå, typ), så hamnar det före det finita (första) verbet. Den gamla hederliga BIFF-regeln alltså. Hursomhelst, innan behöver alltså lite fler satsdelar efter sig, varav minst ett behöver vara ett verb. Jag dricker alltid kaffe innan jag går till jobbet blir alltså helt korrekt.


Innan har emellertid allt oftare börjat användas som en preposition, som en synonym till före. De allra flesta råkar då och då göra detta i talspråk, men i skrift hejdar vi oss. Eller i alla fall några av oss. För andra känns det helt OK att både säga och skriva innan jobbet, innan semestern eller innan frosten


Vem som har rätt? Jag brukar säga till eleverna att de får välja själva, men att de måste vara medvetna om att de riskerar att idiotförklaras av bättre vetande språkkonservatister (fast jag lindar in det mer).


Frågor på det?



Av Hanna Matilda - 7 januari 2012 09:45

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resonemang att gubbe har smugit sig in i vår pejorativa vokabulär, blivit ett skällsord, precis som kärring eller hora och att den riktiga genusdebatten blir lidande av den här sortens kategoriserande pajkastning. Även jag måste tillstå att jag emellanåt använder ordet i dess mest negativa bemärkelse; tyvärr har jag fått anledning att göra det ganska ofta den senaste tiden.


Ordet gubbe kan ha olika betydelser; en gubbe kan t.ex vara en lite äldre man. Att detta skulle vara något som ligger Juholt och hans parti i fatet kan faktiskt vara sant. De feministiska frågorna har traditionellt varit viktiga för vänstern (till skillnad från exempelvis extremhögern, som ideligen förvånar med utspel där de vill att kvinnor ska få det sämre). Att ha en man som partiledare har i många fall visat sig begränsa genomslagskraften i dessa hjärtefrågor. Ta Lars Ohly till exempel, som nästan lite gulligt naivt börjar prata bröstpumpar i debatten om kön och arbetsmarknad. Visst, familjepolitiken kan säkert göra viss skillnad när det gäller föräldraledigheten och hur den distribueras, men det stora dilemmat när kvinnor försöker konkurrera om de fina jobben och de lika fina lönerna, är maktstrukturerna, som sällan eller aldrig har gynnat den kvinnliga delen av populationen. Vi får se om Sjöstedt visar bättre inblick i feminismens mysterier, men att han saknar egen erfarenhet av de orättvisor som kvinnor ständigt utsätts för, kan tyvärr göra honom mindre kvalificerad att leda den debatten än hans kvinnliga partikamrater. Men det kan han inte hjälpa.


Den andra innebörden hos ordet gubbe handlar om hur du förvaltar din slumpvis tilldelade mansroll. Lisa Magnusson exemplifierar med gubbigt beteende:


Typ när de på middagsbjudningar jäser kvar vid bordet istället för att hjälpa till att duka ut, när de i affären skiter i kön och på ett självklart sätt tränger sig före till kassan, när de sitter så jävla bredbent i tunnelbanan att de bredvidvarande inte får plats.


Hennes analys av gubbproblemet lyder:


Skälet till att de kan bete sig som hjärndöda grobianer är att vi låter dem. Gubbe är i den bemärkelsen inte ett kön och en ålder, det är en mentalitet som vi alla bidrar till.


Men det här gäller ju bara den "gulliga" delen av gubbigheten. Det tyngre gubbgardet är de som gjort härskartekniker mot kvinnor och andra i deras tycke obetydliga individer till en konstform, så naturlig att den smält samman med deras bredbenta personlighet. Jag håller absolut med Lisa Magnusson om att den allmänna anpassningen till den här äckliga strukturen är en del av problemet. Att man smickrad tackar ja till att gå med i gubbklubben, oavsett om klubben ifråga är ordenssällskapet, strikt förbehållet män, eller om det är den inofficiella konferensen i korridoren, där då och då även en kvinna kan tillåtas delta. Där kan man säga nej tack. Men hur stor är chansen att bryta gubbsens monopol, när de inte vill ha med dig i klubben? När beslutet i princip fastställdes på vickningen före mötet?


Så länge bröderna träffas på sina hemliga klubbar där de sitter och ger varandra fina jobb och kammar varandras mustascher, så är det svårt att bidra till en öppnare och ödmjukare mentalitet. Och så länge männen på ditt eller mitt jobb låtsas som om det är deras självklara rätt att skita i allmänt hyfs och kvinnor och bögar, så är det svårt att inte använda gubbe som ett skällsord. Så jag skriver den här texten i stället. Tyvärr är det nog inte så många gubbar som läser den.

Av Hanna Matilda - 5 september 2011 21:27

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela Norden som läser isländska. Här följer några tankar från denna föreläsning.


Nyligen antogs vid isländska alltinget en språklag, vilken befäster det isländska språkets ställning som nationalspråk och officiellt språk på ön. Lagen är starkt influerad av den svenska språklagen från 2009 och avser att stärka även isländskt teckenspråk samt punktskrift. Behöver verkligen isländskans ställning stärkas, kan man med fog fråga sig. Språkets talare är redan mycket medvetna språkvårdare, för att inte säga purister, och deras tungomål verkar inte alls särskilt hotat om man mäter isländskan mot de s.k språkdödskriterierna:


Ett av de viktigaste kriterierna som bör uppfyllas för att ett språk ska gå en säker död till mötes, är att dess ställning är låg. Finns det andra språk med statusanspråk, kan det vara ett hot, vilket gäller såväl i officiella som i mer privata sociala sammanhang. Isländskan har i stort sett inte haft någon konkurrens, då det norröna språkets talare under bosättningstiden dominerade och språket har sedan dess genomgått extremt små förändringar. Avsaknaden av språklig mångfald (Island har ju för knövelen knappt ens några dialekter) gör att det inte heller föreligger några konflikter om vilket språk som ska gälla i olika sammanhang. Ett lagstadgande känns i det läget kanske lite överdrivet, men kanske är man lite skraj för att de ca. 10.000 polacker som bor i landet ska börja sprida slavisk slang. Eller mer sannolikt, att engelskan vinner mark inom vissa domäner. Så okej, ett språk har i alla fall vunnit en gnutta mark.


Avsaknad av skriftspråk är i det inte så långa loppet också en språkdödare. För Islands del är det ingen fara; man har skrivit på isländska i diverse genrer ända sedan man bosatte sig på ön och det finns inte direkt någon avsaknad av litteratur, vilket även det kan påskynda språkdöd. I vissa områden i vår vida värld både talas och skrivs språk, som dock inte används eller tillåts användas inom utbildningen. Detta är naturligtvis ett symptom på språkets låga status, men indikerar också i sig att språket är hotat. Isländskan ligger emellertid inte i den riskzonen.


Traditionell livföring lär ha en språkbevarande effekt. Islänningarnas isolation har bidragit till de näringar (fiske och fårskötsel) som de stretat på med i alla år, utom kanske det senaste seklet, då de kanhända ägnat sig lite för mycket åt aktiebolag och börskurser. Nu, i krisens efterdyningar, verkar man dock åter uppskatta gamla traditioner och var och varannan öbo lallar omkring i islandströjor och käkar val.


Den isolation jag nämnde ovan har förstås ett samband med hur kommunikationerna till och från ön varit. På svårtillgängliga platser bevaras språket lättare eftersom kontakter med andra språk begränsas. Att Island är en ö som därtill ligger ganska långt ifrån andra öar och kontinenter har bidragit till bevarandet av det isländska språket. Nu skriver jag i tempus för förfluten tid, eftersom flyget gjort att Island känns lite närmare än vad det antagligen gjorde för 900-talets vikingar. Med kommunikationer avses så klart också telefon, radio, internet och dylikt, vilka sannolikt bidragit till att öka Islands korrespondenser med omvärlden under senaste seklet.


Om man talar t.ex mlabri (324 talare) eller jaqaru (740 talare) kan sista utvägen att bevara språket från total utrotning, vara genom lagskydd. Sen kan man aldrig kontrollera vad eller hur människor faktiskt väljer att tala. Tidigare isländska språkpolitiska insatser har varit mer inriktade på språket i sig snarare än kontexten, men insatserna verkar faktiskt ha fungerat. Under 1800-talet tyckte man t.ex att formläran började urholkas, då kasusändelserna hade ändrat sig en aning sedan Eddan - och vips, så genomfördes en arkaisering av böjningsmönstren, helt i nationalromantisk tidsanda. Man sysslar även med nyskapande av ord, då behov finns. Ett vanligt sätt är att använda sig av inhemska morfem i stället för de frekventa engelska lånorden som ofta är sammansatta av grekiska och latinska morfem. Nu är isländskan inte helt befriad från de latinska och grekiska lånorden, men dessa ord anses befläcka språket och återfinns inte i ordlistan. Utöver dessa slangord, som i de flesta andra språk brukar höja stilnivån, finns några vardagliga lånord som amerikanska soldater tog med sig under andra världskriget. Ockupationen inleddes av britterna, trots islands neutralitet och mängden amerikanska soldater översteg småningom antalet isländska män, vilket fick islänningarna att känna sig kränkta. Lånord från denna tid är t.ex karr (car) och görr (girl) och ses som grov slang.


Sammanfattningsvis är islänskan ett tämligen ohotat majoritetsspråk, ett språk som förvaltar en stor litteratur och vars talare äger stor språklig medvetenhet, även om vissa förändringar i livsföring och kommunikationsmönster kan skönjas det senaste seklet. Mot denna bakgrund vågar man sig på att gissa att isländskan kommer att vara i stort sett oförändrad i säkert ytterligare några hundra år - med eller utan språklagsskydd.


Háskóli Íslands 



Av Hanna Matilda - 24 augusti 2011 21:00

I ett debattinlägg på SvD tar SD-kvinnorna (de enda?) Carina Herrstedt och Therese Borg upp frågan om hot och våld mot kvinnor, i synnerhet hot mot kvinnliga politiker vars röster därmed riskerar att tystna. Därtill efterlyses hos justitieminister Ask konkreta politiska åtgärder  för att komma till rätta med sagda missförhållanden.


Jaha, Herrstedt och Borg, ni kanske ska börja med att rösta på ett parti vars genuspolitik inte bara handlar om att "skydda" kvinnor, så att vi stackars värnlösa varelser kan gå ute om kvällarna, eller om att avföra genusperspektivet från skolornas läroplaner. Innan dess har jag svårt att ta er på allvar.


När jag sedan tar del av Borgs syn på jämställdhet och genus ser jag exakt hur illa det är ställt med partiets genusprogram, då hennes främsta tes verkar vara att män ska få vara män och kvinnor kvinnor och inte kan man väl tvinga folk, som feministerna vill, att dela lika på föräldraledigheten, nu när allt redan är jämställt?


Det är svårt att inte skriva satir.

Av Hanna Matilda - 4 juli 2011 17:36

Första uppdraget på skrivarkursen: Skriv en monolog i jag-form. Välj en person som är så olik dig själv som möjligt. 1 sida. Jag valde Stefan Fölster.


Det är viktigt att alla drar sitt strå till stacken. Att alla tänker på det allmänna bästa och inte ligger samhället till last. Till exempel tycker vi, som jobbar på Svenskt Näringsliv, att man måste veta vad man vill innan man börjar studera. Om man inte vet vad man vill studera, ska man låta bli att studera, särskilt sådana där fristående flumkurser som litteraturvetenskap och språk och sånt. Jag menar en fil. kand., vad ska man med det? Hur kan historia bidra till vår ekonomi? Bildning - bah! Då strular man till det för sig.


Det bästa vore om det bara fanns högskoleprogram som leder till säkra jobb, alltså inga fristående kurser alls, för då kan man veta hur lång tid utbildningen tar (det är viktigt att mäta). De som lyckas ta sin examen inom beräknad tid tycker jag ska få sina studieskulder nedskrivna. Alltså, man kan inte gå omkring och ändra sig hursomhelst eller bli med barn och vara föräldraledig och sånt om man ska studera - man måste vara lite effektiv. Det har nämligen visat sig att svenska studenter tar ut sin examen vid snittålder 29. Det är alldeles för gammalt. Det kan säkert inte alls ha något samband med att några låter bli att ta ut sin examen eller att några väljer att börja sin högskoleutbildning när de har lite arbetslivserfarenhet; det kan absolut inte ha med saken att göra. Eller att att det är svårt att ta sig in på arbetsmarknaden - jag kallar dem arbetslösa studenter, de som maskar sig fram genom utbildningssystemet för att de inte kan få jobb. Då är det något fel på utbildningsväsendet (inte arbetsmarknadspolitiken).


Apropå snittberäkningar och så, när man räknar ut snitt, så kan man presentera siffrorna lite som man vill och bortse från sånt som inte passar in i hur man tänkte. Det är sånt som är bra vetenskap, nyttig vetenskap, som företagen har nytta av.


Här i landet har vi ju också en demokratisk tanke om att utbildning ska vara gratis - faktiskt arbetade min mormor Alva med att demokratisera utbildningen i Sverige. Men nu är det annorlunda; nu behöver vi inte demokrati och bildning och sånt längre, eftersom det är dåligt för vår BNP. Därför vill vi på Svenskt Näringsliv att det ska kännas lite i plånboken att läsa humanistiska ämnen. Och konst. Sån lyx räcker det ju om några få privilegierade sysslar med, för det kan ju aldrig gynna tillväxten.


Vissa har fått för sig att jag inte tycker att humaniora är viktigt. Det tycker jag visst det. Men det är inte lika viktigt som entreprenörskap och ingenjörskap. I framtiden tycker jag och mina kompisar på SN att universiteten ska styras av industrins behov, för det är där som idéerna finns. Inte kan det väl vara tvärtom? Då blir det bara struligt.

Av Hanna Matilda - 14 maj 2011 03:23

Offerperspektivet, vanligen förbehållet kvinnor:


 

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Läsvärt

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nugae med Blogkeen
Följ Nugae med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se