Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resonemang att gubbe har smugit sig in i vår pejorativa vokabulär, blivit ett skällsord, precis som kärring eller hora och att den riktiga genusdebatten blir lidande av den här sortens kategoriserande pajkastning. Även jag måste tillstå att jag emellanåt använder ordet i dess mest negativa bemärkelse; tyvärr har jag fått anledning att göra det ganska ofta den senaste tiden.

Ordet gubbe kan ha olika betydelser; en gubbe kan t.ex. vara en lite äldre man. Att detta skulle vara något som ligger Juholt och hans parti i fatet kan faktiskt vara sant. De feministiska frågorna har traditionellt varit viktiga för vänstern (till skillnad från exempelvis extremhögern, som ideligen förvånar med utspel där de vill att kvinnor ska få det sämre). Att ha en man som partiledare har i många fall visat sig begränsa genomslagskraften i dessa hjärtefrågor. Ta Lars Ohly till exempel, som nästan lite gulligt naivt börjar prata bröstpumpar i debatten om kön och arbetsmarknad. Visst, familjepolitiken kan säkert göra viss skillnad när det gäller föräldraledigheten och hur den distribueras, men det stora dilemmat när kvinnor försöker konkurrera om de fina jobben och de lika fina lönerna, är maktstrukturerna, som sällan eller aldrig har gynnat den kvinnliga delen av populationen. Vi får se om Sjöstedt visar bättre inblick i feminismens mysterier, men att han saknar egen erfarenhet av de orättvisor som kvinnor ständigt utsätts för, kan tyvärr göra honom mindre kvalificerad att leda den debatten än hans kvinnliga partikamrater. Men det kan han inte hjälpa.

Den andra innebörden hos ordet gubbe handlar om hur du förvaltar din slumpvis tilldelade mansroll. Lisa Magnusson exemplifierar med gubbigt beteende:

Typ när de på middagsbjudningar jäser kvar vid bordet istället för att hjälpa till att duka ut, när de i affären skiter i kön och på ett självklart sätt tränger sig före till kassan, när de sitter så jävla bredbent i tunnelbanan att de bredvidvarande inte får plats.

Hennes analys av gubbproblemet lyder:

Skälet till att de kan bete sig som hjärndöda grobianer är att vi låter dem. Gubbe är i den bemärkelsen inte ett kön och en ålder, det är en mentalitet som vi alla bidrar till.

Men det här gäller ju bara den "gulliga" delen av gubbigheten. Det tyngre gubbgardet är de som gjort härskartekniker mot kvinnor och andra i deras tycke obetydliga individer till en konstform, så naturlig att den smält samman med deras bredbenta personlighet. Jag håller absolut med Lisa Magnusson om att den allmänna anpassningen till den här äckliga strukturen är en del av problemet. Att man smickrad tackar ja till att gå med i gubbklubben, oavsett om klubben ifråga är ordenssällskapet, strikt förbehållet män, eller om det är den inofficiella konferensen i korridoren, där då och då även en kvinna kan tillåtas delta. Där kan man säga nej tack. Men hur stor är chansen att bryta gubbsens monopol, när de inte vill ha med dig i klubben? När beslutet i princip fastställdes på vickningen före mötet?

Så länge bröderna träffas på sina hemliga klubbar där de sitter och ger varandra fina jobb och kammar varandras mustascher, så är det svårt att bidra till en öppnare och ödmjukare mentalitet. Och så länge männen på ditt eller mitt jobb låtsas som om det är deras självklara rätt att skita i allmänt hyfs och kvinnor och bögar, så är det svårt att inte använda gubbe som ett skällsord. Så jag skriver den här texten i stället. Tyvärr är det nog inte så många gubbar som läser den.

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela Norden som läser isländska. Här följer några tankar från denna föreläsning.

Nyligen antogs vid isländska alltinget en språklag, vilken befäster det isländska språkets ställning som nationalspråk och officiellt språk på ön. Lagen är starkt influerad av den svenska språklagen från 2009 och avser att stärka även isländskt teckenspråk samt punktskrift. Behöver verkligen isländskans ställning stärkas, kan man med fog fråga sig. Språkets talare är redan mycket medvetna språkvårdare, för att inte säga purister, och deras tungomål verkar inte alls särskilt hotat om man mäter isländskan mot de s.k. språkdödskriterierna:

Ett av de viktigaste kriterierna som bör uppfyllas för att ett språk ska gå en säker död till mötes, är att dess ställning är låg. Finns det andra språk med statusanspråk, kan det vara ett hot, vilket gäller såväl i officiella som i mer privata sociala sammanhang. Isländskan har i stort sett inte haft någon konkurrens, då det norröna språkets talare under bosättningstiden dominerade och språket har sedan dess genomgått extremt små förändringar. Avsaknaden av språklig mångfald (Island har ju för knövelen knappt ens några dialekter) gör att det inte heller föreligger några konflikter om vilket språk som ska gälla i olika sammanhang. Ett lagstadgande känns i det läget kanske lite överdrivet, men kanske är man lite skraj för att de ca. 10.000 polacker som bor i landet ska börja sprida slavisk slang. Eller mer sannolikt, att engelskan vinner mark inom vissa domäner. Så okej, ett språk har i alla fall vunnit en gnutta mark.

Avsaknad av skriftspråk är i det inte så långa loppet också en språkdödare. För Islands del är det ingen fara; man har skrivit på isländska i diverse genrer ända sedan man bosatte sig på ön och det finns inte direkt någon avsaknad av litteratur, vilket även det kan påskynda språkdöd. I vissa områden i vår vida värld både talas och skrivs språk, som dock inte används eller tillåts användas inom utbildningen. Detta är naturligtvis ett symptom på språkets låga status, men indikerar också i sig att språket är hotat. Isländskan ligger emellertid inte i den riskzonen.

Traditionell livföring lär ha en språkbevarande effekt. Islänningarnas isolation har bidragit till de näringar (fiske och fårskötsel) som de stretat på med i alla år, utom kanske det senaste seklet, då de kanhända ägnat sig lite för mycket åt aktiebolag och börskurser. Nu, i krisens efterdyningar, verkar man dock åter uppskatta gamla traditioner och var och varannan öbo lallar omkring i islandströjor och käkar val.

Den isolation jag nämnde ovan har förstås ett samband med hur kommunikationerna till och från ön varit. På svårtillgängliga platser bevaras språket lättare eftersom kontakter med andra språk begränsas. Att Island är en ö som därtill ligger ganska långt ifrån andra öar och kontinenter har bidragit till bevarandet av det isländska språket. Nu skriver jag i tempus för förfluten tid, eftersom flyget gjort att Island känns lite närmare än vad det antagligen gjorde för 900-talets vikingar. Med kommunikationer avses så klart också telefon, radio, internet och dylikt, vilka sannolikt bidragit till att öka Islands korrespondenser med omvärlden under senaste seklet.

Om man talar t.ex. mlabri (324 talare) eller jaqaru (740 talare) kan sista utvägen att bevara språket från total utrotning, vara genom lagskydd. Sen kan man aldrig kontrollera vad eller hur människor faktiskt väljer att tala. Tidigare isländska språkpolitiska insatser har varit mer inriktade på språket i sig snarare än kontexten, men insatserna verkar faktiskt ha fungerat. Under 1800-talet tyckte man t.ex. att formläran började urholkas, då kasusändelserna hade ändrat sig en aning sedan Eddan - och vips, så genomfördes en arkaisering av böjningsmönstren, helt i nationalromantisk tidsanda. Man sysslar även med nyskapande av ord, då behov finns. Ett vanligt sätt är att använda sig av inhemska morfem i stället för de frekventa engelska lånorden som ofta är sammansatta av grekiska och latinska morfem. Nu är isländskan inte helt befriad från de latinska och grekiska lånorden, men dessa ord anses befläcka språket och återfinns inte i ordlistan. Utöver dessa slangord, som i de flesta andra språk brukar höja stilnivån, finns några vardagliga lånord som amerikanska soldater tog med sig under andra världskriget. Ockupationen inleddes av britterna, trots islands neutralitet och mängden amerikanska soldater översteg småningom antalet isländska män, vilket fick islänningarna att känna sig kränkta. Lånord från denna tid är t.ex. karr (car) och görr (girl) och ses som grov slang.

Sammanfattningsvis är islänskan ett tämligen ohotat majoritetsspråk, ett språk som förvaltar en stor litteratur och vars talare äger stor språklig medvetenhet, även om vissa förändringar i livsföring och kommunikationsmönster kan skönjas det senaste seklet. Mot denna bakgrund vågar man sig på att gissa att isländskan kommer att vara i stort sett oförändrad i säkert ytterligare några hundra år - med eller utan språklagsskydd.

Háskóli Íslands 

I ett debattinlägg på SvD tar SD-kvinnorna (de enda?) Carina Herrstedt och Therese Borg upp frågan om hot och våld mot kvinnor, i synnerhet hot mot kvinnliga politiker vars röster därmed riskerar att tystna. Därtill efterlyses hos justitieminister Ask konkreta politiska åtgärder  för att komma till rätta med sagda missförhållanden.

Jaha, Herrstedt och Borg, ni kanske ska börja med att rösta på ett parti vars genuspolitik inte bara handlar om att "skydda" kvinnor, så att vi stackars värnlösa varelser kan gå ute om kvällarna, eller om att avföra genusperspektivet från skolornas läroplaner. Innan dess har jag svårt att ta er på allvar.

När jag sedan tar del av Borgs syn på jämställdhet och genus ser jag exakt hur illa det är ställt med partiets genusprogram, då hennes främsta tes verkar vara att män ska få vara män och kvinnor kvinnor och inte kan man väl tvinga folk, som feministerna vill, att dela lika på föräldraledigheten, nu när allt redan är jämställt?

Det är svårt att inte skriva satir.

Första uppdraget på skrivarkursen: Skriv en monolog i jag-form. Välj en person som är så olik dig själv som möjligt. 1 sida. Jag valde Stefan Fölster.

Det är viktigt att alla drar sitt strå till stacken. Att alla tänker på det allmänna bästa och inte ligger samhället till last. Till exempel tycker vi, som jobbar på Svenskt Näringsliv, att man måste veta vad man vill innan man börjar studera. Om man inte vet vad man vill studera, ska man låta bli att studera, särskilt sådana där fristående flumkurser som litteraturvetenskap och språk och sånt. Jag menar en fil. kand., vad ska man med det? Hur kan historia bidra till vår ekonomi? Bildning - bah! Då strular man till det för sig.

Det bästa vore om det bara fanns högskoleprogram som leder till säkra jobb, alltså inga fristående kurser alls, för då kan man veta hur lång tid utbildningen tar (det är viktigt att mäta). De som lyckas ta sin examen inom beräknad tid tycker jag ska få sina studieskulder nedskrivna. Alltså, man kan inte gå omkring och ändra sig hursomhelst eller bli med barn och vara föräldraledig och sånt om man ska studera - man måste vara lite effektiv. Det har nämligen visat sig att svenska studenter tar ut sin examen vid snittålder 29. Det är alldeles för gammalt. Det kan säkert inte alls ha något samband med att några låter bli att ta ut sin examen eller att några väljer att börja sin högskoleutbildning när de har lite arbetslivserfarenhet; det kan absolut inte ha med saken att göra. Eller att att det är svårt att ta sig in på arbetsmarknaden - jag kallar dem arbetslösa studenter, de som maskar sig fram genom utbildningssystemet för att de inte kan få jobb. Då är det något fel på utbildningsväsendet (inte arbetsmarknadspolitiken).

Apropå snittberäkningar och så, när man räknar ut snitt, så kan man presentera siffrorna lite som man vill och bortse från sånt som inte passar in i hur man tänkte. Det är sånt som är bra vetenskap, nyttig vetenskap, som företagen har nytta av.

Här i landet har vi ju också en demokratisk tanke om att utbildning ska vara gratis - faktiskt arbetade min mormor Alva med att demokratisera utbildningen i Sverige. Men nu är det annorlunda; nu behöver vi inte demokrati och bildning och sånt längre, eftersom det är dåligt för vår BNP. Därför vill vi på Svenskt Näringsliv att det ska kännas lite i plånboken att läsa humanistiska ämnen. Och konst. Sån lyx räcker det ju om några få privilegierade sysslar med, för det kan ju aldrig gynna tillväxten.

Vissa har fått för sig att jag inte tycker att humaniora är viktigt. Det tycker jag visst det. Men det är inte lika viktigt som entreprenörskap och ingenjörskap. I framtiden tycker jag och mina kompisar på SN att universiteten ska styras av industrins behov, för det är där som idéerna finns. Inte kan det väl vara tvärtom? Då blir det bara struligt.

Offerperspektivet, vanligen förbehållet kvinnor:

Tatueringssäsongen är här. När solen börjar värma lite och svensken, efter att han dragit av sig täckjackan och tjocktröjan, får syn på sin nästintill genomskinliga hud, drabbas han tvivelsutan av en stark lust att pryda den med allehanda budskap i frakturstil. Och det ska vara på latin.

Vissa väljer sig ett klassiskt citat, kanske något av Horatius (Carpe diem) eller en vergiliansk eklog (Amor vincit omnia). Andra vill ha något mer originellt och trycker in en lätt förvanskad vers ur Vulgata i Google translate - ett vågat tilltag, om du betänker att du ska ha din tatuering ett tag. Allt latin som finns på nätet bör för övrigt hanteras med största försiktighet, eftersom det inte sällan är avskrivet ett antal gånger. Tyvärr finns det en hel del övrigt att önska i fråga om källkritik och kasussuffix på flashbacks "tattueringstrådar", varifrån latinister och övriga lingvister håller sig på behörigt avstånd.

Därför vänder man sig till mig. Latinfröken. På en vecka har tre förfrågningar ramlat in, alla från personer som jag har svårt att säga nej till. Min princip är att jag inte gör dylika översättningar längre, men om exempelvis en ex-student har gjort ett ärligt försök på egen hand och bara vill kolla med mig innan hon så att säga lägger sig under nålen, så kan jag tänka mig att ställa upp. Om jag har tid. Och sällan utan en grammatiklektion (det är ju det som är det roliga). Och man har ju avstyrt en och annan grammatisk härdsmälta om man säger så.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några exempel, inte från de tabbar jag räddat, utan från den aldrig sinande källan Internet. (Det blir f.ö. roligare om man söker på "tattuering"):

Omnium contra omnes - Glömt något? Typ ett viktigt huvudord?

Citius, alius, fortius - En liten bokstav ramlar bort och kvar blir rappakalja.

Nosce le ipsom - Devisen från athenarnas skattkammare har visst blivit svår att läsa i svanken.

Digno de amor - Amanda försöker översätta sitt latinska namn till latin med maskinöversättning?

Eftersom det enligt Latinbloggen är obligatoriskt för klassikerbloggare att författa något denna dag, Idus Martiae, känner jag mig ålagd att skriva en rad eller flera - och varför inte om mannen som gjorde just detta datum så vittomskrivet?

Det handlar alltså om ett visst knivmord år 44 f.v.t., då en av historiens mesta kändisar, Caesar, led offer för en coniuratio, ledd av Cassius och två killar som hette Brutus (enligt Suetonius Kejsarbiografier, som jag läser i Ingemar Lagerströms svenska översättning från anno 2001).

Flera "tydliga" förebud hade föregått mordet, bland vilka jag finner de gråtande hästarna vid Rubicon samt det blivande offrets dröm, i vilken han hand i hand med Jupiter tar en flygtur ovan molnen, såsom de allra tydligaste. Men spåkvinnan Spurinna hade öven varnat C för Idus Martiae - denna dag skulle en fara drabba honom.

Trots dessa omen valde C att infinna sig i senaten, Spurinnamque irridens, ty det sagda datumet var inne, men C ännu icke drabbad av den förutspådda faran. Spurinna å sin sida besvarade C:s lättsinnighet med att "dagen visserligen begynt, men ännu inte gått till ända".

Nåväl, vi vet hur det slutade. 23 dolkstyng varav ett konstaterat dödligt samt en tvist om huruvida C på latin eller månne grekiska ska ha sagt något till M. Brutus (korta versionen).

Om det finns någon sensmoral i historien låter jag vara upp till läsaren att tolka. Men jag konstaterar krasst att Idus Martiae ännu har några timmar kvar att jävlas med oss.

Italien firar på torsdag 150 år som nationalstat. SvD:s Rolf Gustavsson diskuterar apropå bemärkelsedagen svårigheten i att styra en stat med så starka traditioner av civila nätverk, ett arv från romartidens clientela, maktförhållandet mellan patronus och cliens, vilket byggde på tjänster och gentjänster. Maffia-fasoner, skulle kanske en del skylla det för idag, medan antikens romare i stället skydde allt som liknade partipolitik eller fackliga aktiviteter.

Kanske är det lite svårt att tro, men bara en aning yngre är landets premiärminister, som tack vare ansiktslyft och egenmäktighet verkar kunna leva för evigt.

Nedan: utvecklingsteori