Efter att framgångsrikt ha klarat av den shoppingfria veckan blev det en tur till Göteborgs shoppinginrättningar under lördagen med ett hyfsat resultat. Besöket på konstmuséet fick dock ställas in p.g.a tidsbrist...

Och den knallorangea ballongklänningen torde komma till sin rätt på tillställningen ikväll!

Shit, imorgon ska det ske...

Har lovat dyrt och heligt att inte shoppa denna vecka. Efter att ha burit hem den ena sällan användbara klänningen efter den andra, fick jag frågan vilka tomrum och hål inombords jag försökte fylla med detta och avlade, för att undvika besvarandet av frågan, därmed detta löfte. Löftet gäller till och med fredag...

Efter helgens stora begivenhet (melodifestivalen) kan vi nu utse vinnarna i det riktigt tunga kategorierna:

Snyggast klänning: Kvinnliga programledarens första klänning (den svarta)

Fulaste frisyren: Bulgariske trumslagarpojkens permanentade 80-talshockeyfrilla

Fulast outfit: Inte, som man kanske skulle kunna tro, Ukrainas julgranspynt, utan baltiska il divo-numrets slitna jeans, frack och hög hatt. Vem har stylat dem?  Jan Johansen?

Töntigaste dansen: Med viss konkurrens från Greklands pojkpopdansare utsågs Storbritanniens flygplansdans till det pinsammaste dansnumret.

Kille man inte vill ligga med: Moldaviens långhåriga dansare eller Armeniens flöjtspelare.

Underligaste scenpynt: Armeniens träd med toapapper i.

Stort tack till Anna, Jo och Madde för franröstandet!

Läste en artikel om stök och röror i senaste ELLE, vilken tilltalade mig mycket. Man menade att avsaknaden av sortering och/eller städning var det naturliga sättet att sortera på. Det senast använda ligger överst. Alltså, om man vet ungefär när man använde det, så bör man också kunna finna det i sina  osorterade högar. Har man lagt undan det på ett smart ställe, så hittar man ju det aldrig! En viktig poäng var även jämförelsen mellan hur mycket tid som går åt att leta upp saker och hur mycket tid som går åt att sortera saker.

För egen del kan jag ju också konstatera att om jag "städar undan" något, särskilt jobbgrejer, så blir det inte gjort. Det som inte syns, det finns inte heller - i alla fall inte i mitt medvetande!

Således städar jag inte skrivbordet denna veckan heller!

Är kommunicera ett transitivt verb? Kan man kommunicera något? Eller blandar man ihop kommunicera med förmedla? För är inte kommunicera ett reciprokt verb (kan verb vara reciproka?), som innefattar ömsesidighet?

Latinets communico betyder göra gemensamt och visst, om jag menar att jag genom att överföra min information/åsikt till dig därmed gör den till vår gemensamma information/åsikt, så OK. Fast en annan betydelse av ordet är att ha gemensamt, att dela något och denna aspekt försvinner när jag hör att någon "kommunicerar något till någon".

Är det ett sätt att simulera en dialog, att vilseleda någon att tro att kommunikation faktiskt är tillstädes? (Och vad är i så fall envägskommunikation?) Eller är det en rent språklig förändring av verbets transitivitet?

Jag vet inte jag, men kanske kan det förklara varför viss kommunikation brakar samman...

Bacchus och Minerva hade ett gott samarbete i lördags. Vin och inspiration. Rena idésprutan! Undrar om M kommer ihåg att vi ska tatuera oss...

Detta gissel! Ve, det skär ända in i själen (och i öronen). En enda liten bokstav, men helt felplacerad! Jag talar om bokstaven s. Ett trevligt litet ljud i rätt sammanhang, men på fel plats slungas det som ett spjut rakt mot mina trumhinnor. Och när det används i skrift, sen! Då vill man ju bara ta fram rättningspennan...

Jag menar naturligtvis det helt missförstådda, men ack så utbredda bruket av -s på presens particip. (gåendes, sittandes etc.) Detta -s är en sammanblandning från fornsvensk tid av predikativ och adverbiell genitiv. I vissa adverbial lade man till ett genitiv-s, som faktiskt lever kvar i stelnade adverb som ingenstans, annorledes, varstädes m.m Predikativen å sin sida används ju som attribut till substantivet (subjektet), men kan lätt tolkas - och har uppenbarligen också gjort det - som ett svar på frågan hur, alltså som ett attribut till verbet (=sättsadverbial). Sen försvann emellertid bruket av genitiv-s på adverbial, men hängde stundom kvar på presensparticipen, till fasa för en språkfascist som jag själv. Förresten, inte bara hänger kvar, utan förökar sig, vinner mark och, om vi inte agerar snabbt, kanske till och med tar sig in i ordlistorna och i grammatikorna!

Detta kan ju tyckas vara ett marginellt problem vid jämförelse med exempelvis svårigheten att hantera de/dem på korrekt sätt. Icke desto mindre besvärar det mig och det sticker i ögat när jag ser dagens yrkesskribenter utföra 1200-talets grammtikfel. Agera nu för att få bukt med detta svåra missbruk!