Jag ser mig själv liksom utifrån; det krampaktiga greppet om ratten (tur att den sitter fast ordentligt), blicken uppspärrad, som för att inte missa något (vilket jag förstås gör), de två vänsterfötterna som trycker ner både gas och koppling samtidigt, blicken på pedalerna och växelspaken när jag vidrör dem (och bilskollärarens "du tittar väl inte på fötterna?"). Plötsligt blir jag varse ett ljud, ett tickande. Vad kan det vara? Aha, blinkersen är fortfarande igång! Ett annat ljud - nu har jag trampat ner gasen för långt igen (jag kör på ettan)!

Redan andra lektionen fick jag växla upp till trean. Hu, vad det gick fort! Inte för att jag kunde koncentrera mig på hastighetsmätaren, men jag var säkert uppe i 40!

Min största rädsla är att jag ska döda någon. Den hänger ihop med min andra rädsla - att inte veta var bilen slutar någonstans. Båda har bidragit till mitt undvikande av att ta körkort tidigare (samt ekonomiska och tidsmässiga skäl), även om jag hävdat att jag tänker väldigt mycket på miljön; det är nästan så jag trott på det själv. Fast jag hoppas ändå på miljövänligare (eller i alla fall mindre miljöovänliga)bilar. Körkortsbokens dystopiska framtidsvision har övertygat mig om att jag valde rätt argument tidigare.

Imorgon får jag öva mer på att bromsa. Bra, tycker jag! Om jag kan det, så minskar ju  i alla fall risken att jag ska döda någon!

Jo, faktiskt!

Imorse, efter otaliga förberedelser med förlängningssladdar, bandspelare, tekniskt oförstånd etc. var jag redo att visa Antikens Rom av idag, del 2, med tillhörande ljudband. Bilderna kom väl inte riktigt i rätt ordning, men det bidrar ju till en klassisk diabildsupplevelse, liksom berättarröstens fnissframkallande dialekt. Stämningen var på topp och latintvåorna kan se fram emot projektala (kreativ adjektivbildning) visningar av allehanda ruiner...