Det är alltid lite vemodigt att släppa ut studenterna på trappan. I år är första gången jag haft eleverna under hela gymnasietiden, så det var förstås lite speciellt den här gången. Fast det räcker nästan med lite björkris och Den blomstertid för att jag ska börja lipa...

Latineleverna gjorde mig också stolt och sjöng Gaudeamus som om ålderdomen lurade runt hörnet.

Skrivbordet syns näppeligen under högarna av "viktiga papper", men det stuntar jag i - jag åker till Grekland i tre veckor och det andra får vänta!