I Hovedströmninger i det 19. aarhundredes literatur (1872-90) pekar Gerorge Brandes ut litteraturens och författarens moraliska uppdrag - att ställa problemen under debatt. Den sociala medvetenheten hos realismens skriftställare hade vuxit, dels i och med urbaniseringes medföljande misär, dels som en protest mot romantikens känslosamma lullull. Som exempel kan åberopas stackars föräldralösa Oliver Twist eller en viss Nora som tröttnat på att vara kuttersmycke.

Samhällets brister sattes under lupp i konsten; ändock klipptes icke tråden till traditionen för de konstnärliga uttrycksformerna. För litteraturens del epik, lyrik, dramatik.

Anna Odells offentliga ifrågasättande av psykvården kan knappast ha undgått många. Publikrekord på Konstfacks vårutställning vittnar om Odells förmåga att påkalla uppmärksamhet, vilken förmåga likställs med normbrytande enligt Stefan Eklund på SvD. Detta normbrytande har bevisats effektivt av t.ex. Pål Hollender och apan Ola. Till yttermera visso har alla, inklusive Odell, lyckats starta konstruktiva samhälls-/konstdebatter. Men vad jag, och tydligen fler med mig, frågar oss är: Vart tog konsten vägen?

Stig Larssons (utan e) citat får avrunda inlägget:

I Dan Wolgers utställning med defekta leksaker uppfattar jag att det finns vad vi skulle kunna kalla konstnärlig kraft. Däremot har jag svårt att känna det i dennes dokumentation av sin stöld av en soffa på Liljevalchs. Och det beror såklart inte på att jag har blivit provocerad av hans tilltag. Att demonstrera konstens institutionella gränser har på sin höjd ett sociologiskt intresse.

(Axess nr 3:2009)

Kärt hus har många namn. Toa, huset, WC, damernas/herrarnas, dass och tjotta är några exempel på vår varierande vokabulär för ett av de få tabuområden vi fortfarande har kvar. (Det ack så väldokumenterande sexet hör väl knappast dit längre.) För att inte tala om våra fantasirika eufemismer för vad vi uträttar på denna privata plats!

Bland detta språkbruk har jag lyckats urskilja två huvudgrenar - den pryda, som besöker damernas eller pudrar näsan, och den skämtsamma, som slår en drill eller lägger en kabel. Båda typer har emellertid det gemensamt att de använder ersättningsord för att undvika detta tabu. En större skillnad är dock att den pryda ogärna delar med sig av erfarenheter från nämnda ställe, medan skojaren gärna underhåller sin omgivning med historier om semestermage i öknen eller hur han (för det är oftast en han) fick upp sin nya Nokia E75 sedan han tappat den i holken. 

Toan har hamnat i hetluften. I höstas uppmärksammades den av finkulturella institutioner som Moderna och Bonniers konsthall. Det skrivs böcker om offentliga toaletter och det görs undersökningar om européernas toalettvanor. Jag läser På stans toaguide i Stockholms krogvärld om arktitektoniskt nyskapande (dubbeltoan på Rolfs kök) och konstnärliga uttryck (Teatergrillens färgglada holk) och hör min inre Carrie Bradshaw-röst viska: I couldn’t help but wonder – Är WC:t på väg in i finrummet? 

Privatiseringen av det offentliga rummet är redan långt framskriden, vilket inte minst syns i televisionen. Vardagsrumssoffan står sedan länge i nyhetsstudion, Carina Berg flyttar in hos Lill-Babs och känd och okänd blottlägger sitt tröstätande för Anna Skipper och hela TV 3:s tittarkrets. Ungefär samma kändisar drar homofobiska skämt om sitt eget sexliv hos Fråga Olle. Men vad händer när vi tröttnar på detta, vilket många av oss förvisso redan gjort? 

Kommer vi att lyfta på locket till ett av våra sista tabun?

Kommer vi att låta förlåten falla till vårt allra hemligaste rum?

Är metaforerna fortfarande metaforer? 

Låt oss ta en titt bakom kröken! 

Vad gör vi egentligen på toa? Förutom den uppenbara 1:an och den litet mer påtagligt uppenbara 2:an kan man konstatera att vi flyttat in allt fler aktiviteter på WC. Vi läser romaner, löser korsord och pratar i telefon! Våra mobila vanor har gjort våra telefoner till verkliga bakteriehärdar, då vi tar med dem in på tjotta! 

I framtiden kommer vi att se rubriker som ”Liza Marklund listar bästa WC-lektyren”. Markoolio kommer att skriva en låt om bajskorvar (eller har han redan gjort det?). Hemma-hos-intervjuaren följer med in på toa (Marie Picasso ser fundersam ut, tar toapapper för tredje gången och börjar sedan berätta om sitt senaste förhållande). Twitterkungen Virtanen kommer att rapportera direkt från hemlighuset: 10.05: Bakismage. Kan också bero på kebabtallriken… 

Nu kan man ju fråga sig huruvida vi verkligen eftertraktar en dylik framtid, men min gissning är att så länge Kanal 5 kan tjäna pengar på det, så kommer de att försöka. Vespasianus, som under 70-talet ville beskatta Roms offentliga bekvämlighetsinrättningar blev också kritiserad, men genmälde med orden:  

Pecunia non olet – pengar luktar inte.

Nedan: Offentlig toalett på romerska torget i Athen, namngiven efter Vespasianus själv

Tjoho!

Nu har jag äntligen bokat resa till Rom! Tre svettiga veckor med italienska och ruiner i mängder! Nu är bara frågan vart jag jag ska göra av katten under tiden...

Nedan: Feles domestica