Spotify är installerat. Jag lyssnar på en massa gamla låtar som jag inte visste att jag gillade och en massa gamla låtar som jag redan visste att jag gillade. Gör små spellistor. Söker på någon artist och får upp hela produktionen.

Och det är ju bra och så. Men ändå är det litet som när min syrra samlade på frimärken och hennes välmenande pojkvän gav henne en säck med ett helt kilo frimärken. Frimärkssamlandet var från den dagen inte lika spännande.

2009 - en högst subjektiv summering

Årets läsning: Cora Sandels trilogi om Alberte

Årets film: Coco avant Chanel

Årets reseminne: 3 veckor i Rom. Tack Sigurd och Einar!

Årets poet: Evert Taube

Årets eufori: Körkortet, förstås

Årets fikasnackis: Anna Odell

Årets mest saknade: Latin på Bäckäng

Årets teater: No Tears for Queers. Trodde aldrig jag skulle sluta lipa,

Årets skämskudde: Fröken Lohans samarbete med Ungaro

Årets tjatigaste: Stieg Larsson. Nej, jag har inte läst hans böcker och kommer inte att göra det. Har inte tänkt att se filmerna heller.

Årets mest överskuggade: Willy Kyrklund (av en viss Jackson)

Årets museala besök: Keats & Shelley Memorial vid Spanska trappan

Årets mest otippade i min garderob: Krossad sammet

Årest nyord: Barnfri (är särskilt förtjust i efterleden)

Årets filmiska besvikelse I: Mammut. Trodde den skulle vara bättre.

Årets filmiska besvikelse II: The Informant. Somnade.

Årets litterära missbruk: Björn Söder använder Bullerbyn och Bröderna Lejonhjärta för att peppa efterblivna sverigedemokrater

Årets mest slitna uttryck: Ligga i röret

Årets bråk: Anna Skipper och Anna Anka ser litet olika på tillvaron.

Årets frukt: Jag har lärt mig att äta avokado.

Årets överdosering: Vampyrer

Årets fest: ABBA-fest. Trivselkommitté och 206:ans pysselkillar i kreativ kombo.

Årets plagg: Panamahatt, nu utbytt mot pälsmössa

Årets årtionde: 90-tal

Årets nyårslöfte: Tänka innan man pratar

Inte för att jag gillar skadegörelse eller så, särskilt inte grov sådan, men jag tycker att det är litet kul med den här bocken i Gävle.

Nu är det jul igen!

Är på ett strålande humör, trots uppsatshögar som ligger och väntar. Det goda lynnet sätts i samband med att jag tack vare jullovets inledande fått tre nätter i rad med minst tio timmars sömn.

Katten och jag satt just bland kuddar och filtar i soffan med senaste julklappen till mig själv, Flickvännen av Karolina Ramqvist, (brydde mig inte ens om att slå in den), när den förmodade högen av julkort damp ned på hallmattan. Efter att ha lyft bort katten (vet du hur långa dom kan bli när dom sover?) gick jag med ivriga steg fram till dagens brevskörd och ämnade hämta brevkniven som bara används vid högtidliga tillfällen. Med denna i högsta hugg insåg jag att bland de fyra objekten, endast ETT var ett julkort (tack, Larssons!) medan resten var lönebesked (utan julhälsning eller julbonus för den delen), besked om inledda hyresförhandlingar (läs hyreshöjning) samt vinterupplagan av Classica, som åter livade mitt sinne, då tidskriften kändes extra tjock. Jag spar litet på läsningen av denna, eftersom SvD, min frukostblaska in spe, inte lyckas hitta till Kellgrensgatan särskilt ofta, även om det skett avsevärda förbättringar sedan mitt fyllemejl till prenumerationsavdelningen.

Ramlade på en liten stilistisk pärla, som jag inte vill undanhålla min minimala läsekrets. En julklapp från apan och mig - God helg!

Och som uppföljning på förra inlägget, vill jag bara säga (blunda nu, om du inte öppnat chefens julklapp än) att det blev en termos. Eller en "designtermos", skulle man kunna säga. TV-kanna, hade morfar sagt!

Det blev ju inte så strukturerat det här, men det gör inget, som min vän O. skulle ha sagt.

Julklapp: "egentl. med avs. på bruket att hårt klappa på dörren, innan gåvan inkastades" (Elof Hellquist: Svensk etymologisk ordbok)

Alltså hårda klappar på den korta men specificerade önskelistan:

Urban safari av Bobo Karlsson

En svag doft av död av Guillermo Arriaga

I övigt spekuleras vilt över vad arbetsgivarens uttalat exklusiva julgåva kan tänkas bestå av. Kanhända en halsduk med skolans logga? Kanske en av skolkatalogerna som blev över från i höstas? Kanske en halv lax?

Man kan ju alltid hoppas på ett tjockt kuvert med pengar.

Ibland när jag vill få mina elever att må riktigt dåligt, kan jag plocka fram Tysk höst av Stig Dagerman. Dagerman skickades 1946 ut av sin arbetsgivare Expressen för att beskåda och rapportera om ruinläggandet av tyska städer efter det bejublade krigsslutet och resultatet blev det bästa resereportage min kollega B. någonsin läst. Det är svårt att inte instämma.

Ett smakprov från Hamburg som jag tänkte bjuda på imorgon:

Fräulein S. och jag avslutar dagen i en före detta skoltoalett i Altona. Skolan är sönderslagen, men i skolans toalett bor en sudettysk familj med tre barn. Mannen letar järntråd i ruinerna och lever på att sälja prydnadssaker som han själv tillverkar av tråden. Det ser häpnadsväckande prydligt ut i denna pissoar och mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem, och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far, sin hustru och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona.

Redan förra veckan startade den mentala tortyren av eleverna, då jag tvingade dem att se en dokumentär om Harry Martinsons bildspråk (väldigt bra, men litet svår, kanske), och tillät endast utträde ur rummet i händelse av vaccinering, vilket skedde med jämna mellanrum. När jag, i samband med en grundlig genomgång av Mimans symboliska innebörd såsom förebådare av självmordet, tände lysrören i salen, såg stackarna minst sagt svårmodiga ut, vilket jag först förknippade med reaktionerna på vaccineringen. Lika delar vaccinering och Martinson, blev svaret.

Får se vad litet dagermansk ångest kan göra för dem...