En liten och osammanhängande betraktelse rörande normföreställningar

Vem är det nu egentligen som äger språket? Den smått tjatiga frågan väcktes för hundrafemtielfte gången i en diskussionstråd på fejjan, där någon frågade sig om latinets ord för hund, canis, uttalas som [kanis] eller [kannis]. Jag gjorde ett försök att besvara frågan utifrån den blygsamma sakkunskap jag äger samt lånad ethos från Ahlberg och grabbarna. Min poäng var att stavelsen är kort, men då vi i svenskan övergivit de korta stavelserna sedan länge, ersätter med antingen kort vokal plus lång konsonant alt. lång vokal plus kort konsonant.

Flera antagonister i frågan uppenbarade sig omedelbart, hävdande att vi i klassiskt svenskt latinuttal (frågetecken på det, men jag tror jag vet vad de menar) uttalar ordet såsom [kanis], d.v.s lång vokal, för det har vi ju gjort här så länge. Litet medhåll kom emellertid från metrikkunnig översättare som insåg värdet i att försöka efterlikna ett klassiskt (latinskt) uttal.

Ett par kloka kolleger fick lyssna på mitt "problem" och den litet mer erfarna av dem gav exempel från "förr i tiden", då svenskar lärde sig engelska via skriften. Enbart. Då uttalade man som det stod. Står det "knife", så uttalar man [knife]. Om någon som faktiskt hört en engelsktalande påstod att man sade [naif] betraktades denne såsom störd. Nejnej, HÄR säger vi som vi alltid har gjort.

Vi konstaterade efter ett tredje exempel, där Marcus Aurelius figurerade, att vi skapar oss föreställningar om olika företeelser (t.ex. antikens kejsare eller språkriktighet i Rom) utifrån mycket begränsade källor, ofta helt utan källkritik. Efter att ha gjort denna föreställning gemensam med fler personer gäller den.

Antiken är ett sådant allmängods, som alla har sin uppfattning om, oftast via filmen Gladiator (tips: alla filmer som börjar med texten "A.D. 180" är inte automatiskt sanna). I långa tider har man t.ex haft för sig att antikens marmorskapelser var vita, vilket är en efterkonstruktion från renässansen. Även om man i dessa dagar ganska ofta läser artiklar som "chockar" med upplysningen om att antiken var grällt bemålad, är detta ett tydligt exempel på en sådan kunskap som många tror på och som därför har varit "sann". Motbevisen i form av färgfragment kan dock te sig något mer övertygande än eventuella bevis för ett visst uttal under samma era. (Gissningsvis kommer också om några år  "avslöjanden" som kullkastar allt vi vet om kejsar Commodus.)

Hursomhelst, tillbaka till normföreställningarna rörande språket för en liten konklusion: Det är synbarligen upp till var och en att sätta nya normer för uttal, grammatik eller ordbildning. Trots denna vetskap verkar språkbrukarna  vrida och vända sig efter någon som kan korrigera dem. Man verkar liksom vilja att  det finns en gubbe med skägg som sitter och bestämmer allting. Men akademiledamöterna vägrar. Lärosätena vägrar. Fredrik Lindström vägrar. Tidningsredaktionerna vägrar. Irrläror sprider sig genom  självutnämnda profeter.

Ergo: Eftersom svensklärare, sedan språkråd och andra språkriktighetsmänniskor verkar ägna sig endast åt deskriptiv språklära och journalister får korrläsa sina egna texter, är den enda instans som fortfarande ägnar sig åt (påläst) preskriptiv språkriktighet i denna grammatiska anarki, känner jag och mina kloka kolleger att ett stort ansvar vilar på våra pekpinnar.

Vi claimar härmed språket. Nu är det vi som bestämmer att vi tar och skiljer på de och dem ett tag till va, och kom inte här med era presens particip med -s eller särskrivningar! För nu är det vi som har språket och makten och härligheten. Och om någon frågar dig vem det är som egentligen bestämmer över språket, är det enkla svaret: Det är min svensklärare som äger språket.

(Och det är våra normföreställningar som gäller!)

Många frågor nu: Vad väger en sol? Hur mycket väger en miljard solar? Vad är ett svart hål och hur vet man vad ett svart hål väger? Varför kan inte journalisten förklara hur det svarta hålet hänger ihop med röntgenstrålarna? Var ligger SDSS DR7-galaxen? Vad är en blå supernova typ 2 och till slut: Varför kallar man det svarta hålet för CXO J122518.6+144545? Vore det inte lättare med något i stil med "Ragnar", som en vanlig orkan eller så?

Eller är det bara jag?

Noterat: Rökstenen bloggar. Sedan januari kan man följa händelserna på Östgötaslätten; skolresor, turistladdningar och medial uppmärksamhet dokumenteras av stundom vikingaklädd personal. Kul!

(Förtydligande: Det är inte stenen som bloggar. Det är personalen.)

Eftersom tjejmagasinen verkar tro att jag helst ägnar min vakna tid åt att massera celluliter och att tillverka egna fruktmasker, testar jag tidningen Café. Gratis, förstås. Förväntningarna var ganska låga, men där tjejtidningen i det närmaste fördummar sina läsare, fick jag för mig att killtidningen skulle vara litet rappare och roligare och att skribenterna skulle utgå från att läsaren faktiskt äger humor och kanske litet distans till föreställningarna om det egna könet. Från omslaget blickar en uppsexad Robin Söderling med Monalisaleende mot mig, men om det är humor kan jag inte lista ut. Inte än.

Några sidor in i magasinet kommer boktipset: fem böcker varje man måste läsa. Tydligen ingår bara manliga författare i den manliga kanon. Orwell, Solzjenitsyn, Dostojevskij. Inga kvinns. Det framgår allt tydligare att tidningen är en tidning för män, av män och om män. Men där misstar jag mig grovt! Två av reportagen är faktiskt intervjuer med en kvinnlig fotomodell respektive en sångerska. Sångerskan trycker ihop sina bröst, putar med läpparna och sängkammarblicken är uppenbar. Bilderna upptar ungefär 80% av reportaget. Så nej, Café handlar inte bara om män.

Jag bläddrar vidare och finner ett reportage om burksamlaren Degerman, av vars sysselsättning vi inte ska låta oss bedra - han var nämligen mångmiljonär. Tydligen gillar killar stories om excentriska kufar som denna. Excentriska kvinnor i tjejblaskan däremot är inte fullt så jordnära. På sin höjd kan jag i ELLE läsa om Peggy Guggenheims solbrillor eller Bea Szenfelds klänningar av papper eller makaroner.

Vidare bjuder Färjan-Håkan på grabbiga fyllehistorier, mest andras sådana, och vi får följa med Rick Falkvinge på turné (här är det litet mer text och litet mindre sexiga bilder). Inte så mycket humor dock.

Jonas Crambys ironiska betraktelse över det egna könets fåfänga gör emellertid Café värd att ägna en stund och jag önskar att sinnelaget kunde smitta av sig litet på kollegan och modechefen Lindström, som utan krusiduller (och humor) väljer vilka kläder som åker på och vilka som åker av (instämmer för övrigt angående leggings för män).

Mest garvar jag åt modereportaget Kung av sand, där manlig modell i fyra nyanser av beige tumlar runt i kaki och sydafrikanska sanddyner. Nej, det är inte sexigt. Det är mer Tinin och dupontarna i öknen. Ett annat modetips är att styla skinnpaj med WCT-byxa. Allvarligt.

Benträningsguiden tvingar mig till insikten att kortbyxmardrömmen även drabbat männen och jag gläds lätt åt att det ojas även i herrarnas provrum. I alla fall något som är jämlikt!

Jag tvingas, efter läsning av reportaget om Sports Illustrated (Bikinibibeln), konstatera att killtidningen är minst lika förutsägbar och humorbefriad som dess kvinnliga motsvarigheter. Dock har de gemensamt att båda låter behandla kvinnan som en på- eller avklädningsdocka utan många andra talanger än att pluta och flirta och köpa handväskor. Tur att jag inte har betalat för smörjan!