En liten och osammanhängande betraktelse rörande normföreställningar

Vem är det nu egentligen som äger språket? Den smått tjatiga frågan väcktes för hundrafemtielfte gången i en diskussionstråd på fejjan, där någon frågade sig om latinets ord för hund, canis, uttalas som [kanis] eller [kannis]. Jag gjorde ett försök att besvara frågan utifrån den blygsamma sakkunskap jag äger samt lånad ethos från Ahlberg och grabbarna. Min poäng var att stavelsen är kort, men då vi i svenskan övergivit de korta stavelserna sedan länge, ersätter med antingen kort vokal plus lång konsonant alt. lång vokal plus kort konsonant.

Flera antagonister i frågan uppenbarade sig omedelbart, hävdande att vi i klassiskt svenskt latinuttal (frågetecken på det, men jag tror jag vet vad de menar) uttalar ordet såsom [kanis], d.v.s lång vokal, för det har vi ju gjort här så länge. Litet medhåll kom emellertid från metrikkunnig översättare som insåg värdet i att försöka efterlikna ett klassiskt (latinskt) uttal.

Ett par kloka kolleger fick lyssna på mitt "problem" och den litet mer erfarna av dem gav exempel från "förr i tiden", då svenskar lärde sig engelska via skriften. Enbart. Då uttalade man som det stod. Står det "knife", så uttalar man [knife]. Om någon som faktiskt hört en engelsktalande påstod att man sade [naif] betraktades denne såsom störd. Nejnej, HÄR säger vi som vi alltid har gjort.

Vi konstaterade efter ett tredje exempel, där Marcus Aurelius figurerade, att vi skapar oss föreställningar om olika företeelser (t.ex. antikens kejsare eller språkriktighet i Rom) utifrån mycket begränsade källor, ofta helt utan källkritik. Efter att ha gjort denna föreställning gemensam med fler personer gäller den.

Antiken är ett sådant allmängods, som alla har sin uppfattning om, oftast via filmen Gladiator (tips: alla filmer som börjar med texten "A.D. 180" är inte automatiskt sanna). I långa tider har man t.ex haft för sig att antikens marmorskapelser var vita, vilket är en efterkonstruktion från renässansen. Även om man i dessa dagar ganska ofta läser artiklar som "chockar" med upplysningen om att antiken var grällt bemålad, är detta ett tydligt exempel på en sådan kunskap som många tror på och som därför har varit "sann". Motbevisen i form av färgfragment kan dock te sig något mer övertygande än eventuella bevis för ett visst uttal under samma era. (Gissningsvis kommer också om några år  "avslöjanden" som kullkastar allt vi vet om kejsar Commodus.)

Hursomhelst, tillbaka till normföreställningarna rörande språket för en liten konklusion: Det är synbarligen upp till var och en att sätta nya normer för uttal, grammatik eller ordbildning. Trots denna vetskap verkar språkbrukarna  vrida och vända sig efter någon som kan korrigera dem. Man verkar liksom vilja att  det finns en gubbe med skägg som sitter och bestämmer allting. Men akademiledamöterna vägrar. Lärosätena vägrar. Fredrik Lindström vägrar. Tidningsredaktionerna vägrar. Irrläror sprider sig genom  självutnämnda profeter.

Ergo: Eftersom svensklärare, sedan språkråd och andra språkriktighetsmänniskor verkar ägna sig endast åt deskriptiv språklära och journalister får korrläsa sina egna texter, är den enda instans som fortfarande ägnar sig åt (påläst) preskriptiv språkriktighet i denna grammatiska anarki, känner jag och mina kloka kolleger att ett stort ansvar vilar på våra pekpinnar.

Vi claimar härmed språket. Nu är det vi som bestämmer att vi tar och skiljer på de och dem ett tag till va, och kom inte här med era presens particip med -s eller särskrivningar! För nu är det vi som har språket och makten och härligheten. Och om någon frågar dig vem det är som egentligen bestämmer över språket, är det enkla svaret: Det är min svensklärare som äger språket.

(Och det är våra normföreställningar som gäller!)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Nu faller dagg och nu stiger sol. Kan du höra?   Jag sitter på stenen intill din grav, håller en blomma i handen. Den ska jag lägga i gräset rakt över platsen där vi grävde ned din aska, precis innan marken frös. Kan du känna hur ja...

      Göteborgs Universitets humanistiska fakultet har beslutat att upphöra med sin grundutbildning i italienska från och med våren 2013. Italienskan inrättar sig således i den långa raden av språk som nyligen lagts ned, nämligen bosniska, kroa...

Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på g...

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resoneman...

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela N...