En ganska stor folkhop har samlats på bron. En inte alltför atletisk kille i röda speedos klättrar över broräcket, ser ut att förbereda sig mentalt på de 25 meter luft som skiljer honom från floden Neretva. Till sist drar han efter andan och släpper taget om räcket...

Bron vi står på heter Stari Most och har givit namn åt staden Mostar, där vi gör dagens sista stopp. Nu är den gamla osmanska staden en av Herzegovinas största turistmagneter, inte minst tack vare denna smäckra bro, som med sitt enda brospann förenar bosniaker och kroater - symbolik, vars innebörd ställdes på sin spets i november 1993, då bron förstördes av kroaterna. Bosniaker och kroater hade tidigare varit allierade, men frestade av serbernas erbjudande att dela upp Bosnien mellan sig, hade kroaterna nu vänt på kappan (dock ej för sista gången). Broväktarna, de två tornen Helebija och Tara, kunde bara se på när Stari Most dukade under för de kroatiska granatattackerna.

1566 stod bron klar. Brobyggaren Mimar Hajrudin valde att betrakta invigningen från en intilliggande kulle, för att kunna ta till sjappen ifall bron händelsevis skulle braka ihop, precis som testbron i mindre format hade gjort. Brons konstruktion, med ett enda valv, ansågs riskabel, vilket Hajrudin förstås insåg. Istället för bropelare är det brons båda mot varandra stöttande sidor som håller den på plats och för att göra stenen lättare hade man drillat små luftkanaler genom den. Allt som allt hade det tagit 15 år att färdigställa bron. Hajrudin kunde emellertid andas ut - den höll. Åtminstone i några hundra år till.

Under vår bosniska odyssé har vi sett många begravningsplatser, såväl kristna kyrkogårdar som muslimska gravplatser. Här i Mostar pekar vår guide ut en integrerad gravplats. De kristnas grå granit sida vid sida med muslimernas vita marmor. Före kriget beboddes Mostar av lika delar muslimer, kroater och serber och just denna stad hade högst frekvens av blandäktenskap i hela Bosnien-Herzegovina. Återuppbyggnaden av Stari Most innebar inte bara en rekonstruktion av en gammal bro, utan också ett försök till försoning mellan folken. Bron återinvigdes 2004. Få serber har dock återvänt.

På bron kan man höra flera olika språk. Franska turister, svenska gymnasielärare och en laddning italienska seniorer har samlats för att se tilldragelsen. Man hör knappt plasket när mannen plumsar i floden; det är för långt ned. De röda badbyxorna skymtar snart mot Neretvas gröna vatten. Acta est fabula - plaudite!

Det blev till att handla litet kläder nu när lönen trillat in. Resultatet: en underbar, slirvig blus med blomster på och en klänning som jag dealade till mig ett bra pris på. Samt löpartights.

När jag var i sjuttonårsåldern påminde mina litterära engelskspråkiga alster

stilistiskt snarast om James Joyce. Skryt lagom, kanske du tänker, men det var

inte jag som sa det, utan nätsidan "I write like", där man kan mata in några

meningar på engelska och få dem analyserade och jämförda med den litterära bank som till största andel torde innehålla manliga skriftställare, då inga av mina

resultat ger kvinnliga stiltvillingar. Min engelsklärare anno -95 har också

givit mig omdömet "very good fluency", så då kan man ju kanske förstå

kopplingen till Joyce *behagar skämta*.

Jag provar ytterligara några meningar från samma gymnasienovell som jag utan

låtsad blygsamhet valt att kalla "Portraits" och får resultatet H.P Lovecraft.

Inte illa! Joyce OCH Lovecraft på samma fyra sidor. Stream of consciousness

korsat med skräck - borde kanske satsat på en annan karriär.

Ett av mina tidigare alster, med tvångsrubriken "A sleepless night" (ålder 16)

påminner mer om Charles Dickens. Det kan man ju lättare förstå, men ändå.

Viginia Woolf skriver visst också som Dickens, visar det sig, men det tror jag

nästan enbart hänger ihop med att ifrågavarande novell frekventeras av ordet

"mantelpiece", vilket känns som ett utpräglat dickenskt ord.

Sen tar jag istället fram novellsamlingen av Somerset Maugham - med resultatet

Nabokov. Maugham skriver som Vladimir Nabokov. Han med Lolita alltså. Okidoki.

Jag har verkligen ingen aning om banken jämför ordförråd, meningsbyggnad eller

antalet semikolon, men det känns ju väldigt vetenskapligt det här, särskilt som

mitt sista experiment får en annan signifikans. Jag matar in några rader ur

Byrons Don Juan - med resultatet Mary Shelley! Jag visste det! Romantikens

kvinnor har fått stå tillbaka länge nog - nu är det bevisat att den främsta av

diktarna vid Genèvesjön den där sommaren 1816 ingalunda var Byron eller Percy

Shelley; de ville alla egentligen skriva Frankenstein. Vilket de kanske också

gjorde.

Vem skriver du som?

Vladimir och Somerset - intill förväxling lika?

Har just avslutat läsningen av Lars Westmans Fenicier (detta folkslag går även under namnen karthager eller puner). Visst hade jag litet koll på detta folk tidigare, bl.a från uppsatsskrivningen i latin, då jag valde att fördjupa mig i drottning Didos och Aeneas relation ur ett politiskt perspektiv. Romarna gillade som bekant inte detta folk och de var säkerligen inte de enda vid Medelhavets stränder som inte litade på karthagerna, krämarna. "Punica fides" (karthagisk trohet) blev ett begrepp som i den romerska världen fick stå för svek och förräderi.

Westman ger sig ut på jakt efter fenicierna och besöker platser där deras kolonier ligger begravda under lager på lager av kulturer och upptäcker att deras dåliga rykte fortfarande är i omlopp, möjligen med undantag för Hannibal, den store frihetskämpen. Han tar läsaren med på resor till Syrien och Libanon, till Ibiza och Kartago, till Benidorm och Cadiz. Källorna är många: arkeologiska utgrävningar, museer, fiskare på spanska atlantkusten, en libanesisk professor i arkeologi.

Boken är närmast uppbyggd som en reportagebok, där historiska fakta blandas med samtal och reflektioner och Westman rör sig snabbt mellan århundradena, varför det kan vara litet klurigt att utan förkunskap hänga med i feniciernas resor, även om återblickarna är många. Vi får också ta del av mindre vedertagna tankesprång av heyerdahlska mått, där fenicierna reser till Nordamerika och Bohuslän.

Det är trevlig läsning, vilket inte minst språket bidrar till, vardaglig ton, men med uppfinningsrikedom och formuleringsglädje. Helt tillfredsställd blir jag dock inte, utan lämnas med en hunger efter mer kunskap om fenicierna.

Alla snackar om Mad men-effekten. Serien har haft ett minst sagt övertygande genomslag i modemagasinens stilguide som hyllar den fylliga kvinnan, förkroppsligad av Joan, Peggy och sekreterarkollegerna på Sterlings och Coopers kontor. I höst förväntas moderna tjejer ikläda sig the "new" look som bejakar deras yppiga barm och deras kurviga bakdel. (Fast låt mig bara säga att så länge det är en trend, som i vår byts ut mot anorexia chic, så har ingenting uppnåtts.)

Än så länge har dock ganska få haft något vettigt att säga om seriens innehåll, d.v.s själva dramatiken. Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver i artikeln Såsom i Norden (Expressen kultur) om Mad mens släktskap med O'Neill, Ibsen och Bergman. Relationerna karaktärerna emellan gestaltas oftare genom handlingar och tystnader (show, don't tell) än genom repliker, vilket medger en viss intelligens hos tittaren och tillåter njutning för oss som tröttnat på snabba amerikanska kriminalserier som berättar allt på en gång. Så här var det åtminstone i de två första säsongerna av Mad men, som jag helt enkelt inte kunde få nog av. Tredje omgången uppfattade jag emellertid som mer pratig. Pladdrig kanske är en överdrift, men isberget under t.ex Peggys "Of course" börjar skymta.

Ringskog Ferrada-Noli:

Det som Elle, lifestylebilagor och rodeobloggare kallar hemmafrutrend - 40-talsuttryck, muffinsglasyrer och allmänt kakbak i klänning - kallar resten av världen backlash. Det finns inget modernt i det. Att ta den eminenta berättarkonsten i Mad men som gisslan och ha som bevis för att det är bra med riktiga män och kvinnor är bara sorgligt. Mad men är inte könsrollsromantisk. Betty Drapers midja, Joans byst och Dons skjortlådor är snarare symtom på en krånglig tid.

Nu hoppas jag på en fjärde säsong med mer kvalitetsdrama, så att serien inte slutar som ett dokument över 60-talsrealia.