Har ni hört? Det finns andra prepositioner i svenskan än kring. Man kan till exempel säga att man funderar över något, samtalar om något etc. Och när man diskuterar behöver man ingen preposition alls, då verbet är transitivt och tar ett direkt objekt.

Hade jag för några år sedan satsat på en preposition som skulle tränga ut alla andra, skulle jag gissat på på, en kort, vanlig preposition som är lätt att uttala, eller möjligen i, en ännu kortare preposition, som dessutom verkar vinna mark i förortssvenskan, åtminstone i rumsliga uttryck. I stället har vi valt en preposition som är svår att artikulera och löjligt vag i hur den kopplar ihop innehållet.

Språkanvändarnas känsla för vilken preposition som är den rätta är inte självklar och den verkar snabbt ha blivit svagare. Troligen är det denna osäkerhet som realiseras i det vaga kring. Och jag gillart inte.

Minns ni Don Quijote? Han med riddarromanerna och väderkvarnarna? Kunde inte sluta läsa daterade äventyrsromaner om riddare på farligt uppdrag som räddar damer i nöd. Kunde inte riktigt släppa idén om att själv transformera sig till en ädel riddare, trots att ädla riddare var mer än passé. Sagt och gjort - Quijote satt upp på spattiga Rosinante och gav sig i sällskap av sin övervakare Sancho Panza ut på mission, trots att världen inte längre hade minsta behov av riddare, om än aldrig så ädla. I sin sinnesförvirring såg han ärofyllda uppdrag i de mest triviala situationer och ställde snarare till med mer trubbel för dem han "räddade".

Besattheten hos Don Quijote, att så hårt klamra sig fast vid en äldre och bättre värld, som sannolikt aldrig funntis IRL, påminner mig om hur sd hårt klamrar sig fast vid en på 1800-talet uppdiktad kultur men som de så längtar efter att "återskapa" och sprida så att alla i landet kan få strutta omkring i knätofsar och spela nyckelharpa. De kallar det visst för kulturpolitik.

Men medan Don Quijote åtminstone visar viss sjukdomsinsikt, fast påpekar att det blir roligare på hans vis, verkar Åkesson och kompani inte ens vilja ha kul, utan bara likrikta och tvinga landets invånare bära folkdräkt, äta utdöda maträtter och leka vikingar. Utan reflektion över nyttan med det hela, men med en grumlig idé om att det var bättre förr, för då gjorde alla lika.

I en artikel i aftonblaskan av Martin Aagård berättar Mattias Karlsson, som är sd:s kulturpolitiska talesperson, om hur partiet vill sprida sin ideologi via utbildning, föreningsliv och kultursektorn och Borås "stolthet" Petzäll talar i samma artikel om det ideologiska sprängstoff som ligger i kulturen och låter sig imponeras av kommunismens metoder att införa sin allenarådande syn på kultur. Känns ju fräscht...

Renons på visioner är i stället kulturministern, som sitter och väntar på att storföretagen ska skramla pengar till ett nytt operahus, utan minsta ansats till politisk styrning i form av t.ex skatteavdrag för kultursponsring. Ministern såg i veckan till att göra sig impopulär bland såväl kulturjournalister som affärsmän, då hon dissar den intellektuella journalistiken samtidigt som hon säger att kultur är för svårt för finansmännen, som hellre satsar sina sponsorpengar på sport, som de begriper sig på. Nu har hon alltså både försökt att tala om vad som ska vara konst och hur den ska omskrivas av dess granskare - kanske har hon fått sitt ministeruppdrag om bakfoten.

Vad ska vi då med kulturen? Ja, det kan förstås inte jag sätta mig till doms över - det vore ju att kasta sten i det så kallade glashuset. Men ett kulturliv som inte vågar kommentera samtiden är inget att ha; kultur sponsrad av ekonomiska makthavare kan inte vara den kritiskt ifrågasättande konsten och konsten kan inte sitta i knät på några välgörare. Inte heller kan konsten låta sig styras av politiska sanningsdepartement. Det är därför som den offentligt finansierade kulturen har sin plats i demokratin. Annars kan vi lika gärna lägga ner och satsa på riddarromaner och vikingabröl allihop.

Läs också vad Clemens Poellinger och Karin Olsson har att säga i frågan.

Strindbergsmuseet får 200.000 statliga pix att sätta sprätt på för att högtidlighålla 100-årsminnet av August Strindbergs död, berättar SvD:s kultursidor. Det kan ju tyckas generöst. Men när man firade Linné häromåret, brände man 27 miljoner spänn ur samma kassa och när näringslivet hakade på fyrdubblades denna summa. Kanske är det de privata initiativen som kulturministern inväntar i sedvanlig tystnad.

Hade författaren varit i livet skulle han troligen överskuggat Ranelid i barnsliga utspel och angrepp på ständiga sekreterare (även om jag nog får medge att Englund startade den här s.k fejden). Strindberg stolthet sårades svårt när Sven Hedin förlade sin hemkomst från en upptäcktsresa tätt inpå Strindbergs 60-årsdag och allmänheten troligen inte orkade uppbåda mer firande den veckan. Då han senare samma år fick se andra nationalklenoder, som Lagerlöf och Heidenstam få lov och pris, blev angreppen allt mer urskillningslösa. Å andra sidan, hade han varit i livet, skulle vi ju inte ha något att fira, förstås.

Behöver man verkligen, frågar sig vissa, uppmärksamma en sådan stolle, som dessutom hade rätt gubbig kvinnosyn? Den litteraturhistoriska relevans Strindberg äger rättfärdigar, tycker jag, ett visst ståhej. Som det verkar nu, är det framför allt Stockholms stad som satsar pengar på tilldragelsen, men jag skulle gärna se lite kulturpengar i t.ex min del av landet. Eller så väntar jag på sponsringen från småföretagarna här i bygden, vilken torde komma igång snart enligt Adelson-Liljerothsk logik.

Crux - originalet

Det är ju populärt med listor och krönikor såhär i årsskiftet och jag tänkte också (om nu någon skulle var intresserad) bidra med en 10 i topp-lista över sådant jag läst i år, epik och lyrik omlott:

10. Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl
9. Bright Star av John Keats
8. En svag doft av död av Guillermo Arriaga
7. Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides
6. Bron över Drina av Ivo Andric
5. Tam O'Shanter av Robert Burns
4. Iliaden - en cover av Dimitrios Iordanoglou
3. Glitterscenen av Monica Fagerhom
2. Lazarusprojektet av Alaksandar Hemon
1. Halvbroren av Lars Saabye Christensen