Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela Norden som läser isländska. Här följer några tankar från denna föreläsning.

Nyligen antogs vid isländska alltinget en språklag, vilken befäster det isländska språkets ställning som nationalspråk och officiellt språk på ön. Lagen är starkt influerad av den svenska språklagen från 2009 och avser att stärka även isländskt teckenspråk samt punktskrift. Behöver verkligen isländskans ställning stärkas, kan man med fog fråga sig. Språkets talare är redan mycket medvetna språkvårdare, för att inte säga purister, och deras tungomål verkar inte alls särskilt hotat om man mäter isländskan mot de s.k språkdödskriterierna:

Ett av de viktigaste kriterierna som bör uppfyllas för att ett språk ska gå en säker död till mötes, är att dess ställning är låg. Finns det andra språk med statusanspråk, kan det vara ett hot, vilket gäller såväl i officiella som i mer privata sociala sammanhang. Isländskan har i stort sett inte haft någon konkurrens, då det norröna språkets talare under bosättningstiden dominerade och språket har sedan dess genomgått extremt små förändringar. Avsaknaden av språklig mångfald (Island har ju för knövelen knappt ens några dialekter) gör att det inte heller föreligger några konflikter om vilket språk som ska gälla i olika sammanhang. Ett lagstadgande känns i det läget kanske lite överdrivet, men kanske är man lite skraj för att de ca. 10.000 polacker som bor i landet ska börja sprida slavisk slang. Eller mer sannolikt, att engelskan vinner mark inom vissa domäner. Så okej, ett språk har i alla fall vunnit en gnutta mark.

Avsaknad av skriftspråk är i det inte så långa loppet också en språkdödare. För Islands del är det ingen fara; man har skrivit på isländska i diverse genrer ända sedan man bosatte sig på ön och det finns inte direkt någon avsaknad av litteratur, vilket även det kan påskynda språkdöd. I vissa områden i vår vida värld både talas och skrivs språk, som dock inte används eller tillåts användas inom utbildningen. Detta är naturligtvis ett symptom på språkets låga status, men indikerar också i sig att språket är hotat. Isländskan ligger emellertid inte i den riskzonen.

Traditionell livföring lär ha en språkbevarande effekt. Islänningarnas isolation har bidragit till de näringar (fiske och fårskötsel) som de stretat på med i alla år, utom kanske det senaste seklet, då de kanhända ägnat sig lite för mycket åt aktiebolag och börskurser. Nu, i krisens efterdyningar, verkar man dock åter uppskatta gamla traditioner och var och varannan öbo lallar omkring i islandströjor och käkar val.

Den isolation jag nämnde ovan har förstås ett samband med hur kommunikationerna till och från ön varit. På svårtillgängliga platser bevaras språket lättare eftersom kontakter med andra språk begränsas. Att Island är en ö som därtill ligger ganska långt ifrån andra öar och kontinenter har bidragit till bevarandet av det isländska språket. Nu skriver jag i tempus för förfluten tid, eftersom flyget gjort att Island känns lite närmare än vad det antagligen gjorde för 900-talets vikingar. Med kommunikationer avses så klart också telefon, radio, internet och dylikt, vilka sannolikt bidragit till att öka Islands korrespondenser med omvärlden under senaste seklet.

Om man talar t.ex mlabri (324 talare) eller jaqaru (740 talare) kan sista utvägen att bevara språket från total utrotning, vara genom lagskydd. Sen kan man aldrig kontrollera vad eller hur människor faktiskt väljer att tala. Tidigare isländska språkpolitiska insatser har varit mer inriktade på språket i sig snarare än kontexten, men insatserna verkar faktiskt ha fungerat. Under 1800-talet tyckte man t.ex att formläran började urholkas, då kasusändelserna hade ändrat sig en aning sedan Eddan - och vips, så genomfördes en arkaisering av böjningsmönstren, helt i nationalromantisk tidsanda. Man sysslar även med nyskapande av ord, då behov finns. Ett vanligt sätt är att använda sig av inhemska morfem i stället för de frekventa engelska lånorden som ofta är sammansatta av grekiska och latinska morfem. Nu är isländskan inte helt befriad från de latinska och grekiska lånorden, men dessa ord anses befläcka språket och återfinns inte i ordlistan. Utöver dessa slangord, som i de flesta andra språk brukar höja stilnivån, finns några vardagliga lånord som amerikanska soldater tog med sig under andra världskriget. Ockupationen inleddes av britterna, trots islands neutralitet och mängden amerikanska soldater översteg småningom antalet isländska män, vilket fick islänningarna att känna sig kränkta. Lånord från denna tid är t.ex karr (car) och görr (girl) och ses som grov slang.

Sammanfattningsvis är islänskan ett tämligen ohotat majoritetsspråk, ett språk som förvaltar en stor litteratur och vars talare äger stor språklig medvetenhet, även om vissa förändringar i livsföring och kommunikationsmönster kan skönjas det senaste seklet. Mot denna bakgrund vågar man sig på att gissa att isländskan kommer att vara i stort sett oförändrad i säkert ytterligare några hundra år - med eller utan språklagsskydd.

Háskóli Íslands