Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resonemang att gubbe har smugit sig in i vår pejorativa vokabulär, blivit ett skällsord, precis som kärring eller hora och att den riktiga genusdebatten blir lidande av den här sortens kategoriserande pajkastning. Även jag måste tillstå att jag emellanåt använder ordet i dess mest negativa bemärkelse; tyvärr har jag fått anledning att göra det ganska ofta den senaste tiden.

Ordet gubbe kan ha olika betydelser; en gubbe kan t.ex vara en lite äldre man. Att detta skulle vara något som ligger Juholt och hans parti i fatet kan faktiskt vara sant. De feministiska frågorna har traditionellt varit viktiga för vänstern (till skillnad från exempelvis extremhögern, som ideligen förvånar med utspel där de vill att kvinnor ska få det sämre). Att ha en man som partiledare har i många fall visat sig begränsa genomslagskraften i dessa hjärtefrågor. Ta Lars Ohly till exempel, som nästan lite gulligt naivt börjar prata bröstpumpar i debatten om kön och arbetsmarknad. Visst, familjepolitiken kan säkert göra viss skillnad när det gäller föräldraledigheten och hur den distribueras, men det stora dilemmat när kvinnor försöker konkurrera om de fina jobben och de lika fina lönerna, är maktstrukturerna, som sällan eller aldrig har gynnat den kvinnliga delen av populationen. Vi får se om Sjöstedt visar bättre inblick i feminismens mysterier, men att han saknar egen erfarenhet av de orättvisor som kvinnor ständigt utsätts för, kan tyvärr göra honom mindre kvalificerad att leda den debatten än hans kvinnliga partikamrater. Men det kan han inte hjälpa.

Den andra innebörden hos ordet gubbe handlar om hur du förvaltar din slumpvis tilldelade mansroll. Lisa Magnusson exemplifierar med gubbigt beteende:

Typ när de på middagsbjudningar jäser kvar vid bordet istället för att hjälpa till att duka ut, när de i affären skiter i kön och på ett självklart sätt tränger sig före till kassan, när de sitter så jävla bredbent i tunnelbanan att de bredvidvarande inte får plats.

Hennes analys av gubbproblemet lyder:

Skälet till att de kan bete sig som hjärndöda grobianer är att vi låter dem. Gubbe är i den bemärkelsen inte ett kön och en ålder, det är en mentalitet som vi alla bidrar till.

Men det här gäller ju bara den "gulliga" delen av gubbigheten. Det tyngre gubbgardet är de som gjort härskartekniker mot kvinnor och andra i deras tycke obetydliga individer till en konstform, så naturlig att den smält samman med deras bredbenta personlighet. Jag håller absolut med Lisa Magnusson om att den allmänna anpassningen till den här äckliga strukturen är en del av problemet. Att man smickrad tackar ja till att gå med i gubbklubben, oavsett om klubben ifråga är ordenssällskapet, strikt förbehållet män, eller om det är den inofficiella konferensen i korridoren, där då och då även en kvinna kan tillåtas delta. Där kan man säga nej tack. Men hur stor är chansen att bryta gubbsens monopol, när de inte vill ha med dig i klubben? När beslutet i princip fastställdes på vickningen före mötet?

Så länge bröderna träffas på sina hemliga klubbar där de sitter och ger varandra fina jobb och kammar varandras mustascher, så är det svårt att bidra till en öppnare och ödmjukare mentalitet. Och så länge männen på ditt eller mitt jobb låtsas som om det är deras självklara rätt att skita i allmänt hyfs och kvinnor och bögar, så är det svårt att inte använda gubbe som ett skällsord. Så jag skriver den här texten i stället. Tyvärr är det nog inte så många gubbar som läser den.