Nugae

Inlägg publicerade under kategorin Latin

Av Hanna Matilda - 19 april 2011 09:41

Tatueringssäsongen är här. När solen börjar värma lite och svensken, efter att han dragit av sig täckjackan och tjocktröjan, får syn på sin nästintill genomskinliga hud, drabbas han tvivelsutan av en stark lust att pryda den med allehanda budskap i frakturstil. Och det ska vara på latin.


Vissa väljer sig ett klassiskt citat, kanske något av Horatius (Carpe diem) eller en vergiliansk eklog (Amor vincit omnia). Andra vill ha något mer originellt och trycker in en lätt förvanskad vers ur Vulgata i Google translate - ett vågat tilltag, om du betänker att du ska ha din tatuering ett tag. Allt latin som finns på nätet bör för övrigt hanteras med största försiktighet, eftersom det inte sällan är avskrivet ett antal gånger. Tyvärr finns det en hel del övrigt att önska i fråga om källkritik och kasussuffix på flashbacks "tattueringstrådar", varifrån latinister och övriga lingvister håller sig på behörigt avstånd.


Därför vänder man sig till mig. Latinfröken. På en vecka har tre förfrågningar ramlat in, alla från personer som jag har svårt att säga nej till. Min princip är att jag inte gör dylika översättningar längre, men om exempelvis en ex-student har gjort ett ärligt försök på egen hand och bara vill kolla med mig innan hon så att säga lägger sig under nålen, så kan jag tänka mig att ställa upp. Om jag har tid. Och sällan utan en grammatiklektion (det är ju det som är det roliga). Och man har ju avstyrt en och annan grammatisk härdsmälta om man säger så.


Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några exempel, inte från de tabbar jag räddat, utan från den aldrig sinande källan Internet. (Det blir f.ö roligare om man söker på "tattuering"):


Omnium contra omnes - Glömt något? Typ ett viktigt huvudord?

Citius, alius, fortius - En liten bokstav ramlar bort och kvar blir rappakalja.

Nosce le ipsom - Devisen från athenarnas skattkammare har visst blivit svår att läsa i svanken.

Digno de amor - Amanda försöker översätta sitt latinska namn till latin med maskinöversättning?

Av Hanna Matilda - 15 mars 2011 20:11

Eftersom det enligt Latinbloggen är obligatoriskt för klassikerbloggare att författa något denna dag, Idus Martiae, känner jag mig ålagd att skriva en rad eller flera - och varför inte om mannen som gjorde just detta datum så vittomskrivet?


Det handlar alltså om ett visst knivmord år 44 f.v.t., då en av historiens mesta kändisar, Caesar, led offer för en coniuratio, ledd av Cassius och två killar som hette Brutus (enligt Suetonius Kejsarbiografier, som jag läser i Ingemar Lagerströms svenska översättning från anno 2001).


Flera "tydliga" förebud hade föregått mordet, bland vilka jag finner de gråtande hästarna vid Rubicon samt det blivande offrets dröm, i vilken han hand i hand med Jupiter tar en flygtur ovan molnen, såsom de allra tydligaste. Men spåkvinnan Spurinna hade öven varnat C för Idus Martiae - denna dag skulle en fara drabba honom.


Trots dessa omen valde C att infinna sig i senaten, Spurinnamque irridens, ty det sagda datumet var inne, men C ännu icke drabbad av den förutspådda faran. Spurinna å sin sida besvarade C:s lättsinnighet med att "dagen visserligen begynt, men ännu inte gått till ända".


Nåväl, vi vet hur det slutade. 23 dolkstyng varav ett konstaterat dödligt samt en tvist om huruvida C på latin eller månne grekiska ska ha sagt något till M. Brutus (korta versionen).


Om det finns någon sensmoral i historien låter jag vara upp till läsaren att tolka. Men jag konstaterar krasst att Idus Martiae ännu har några timmar kvar att jävlas med oss.

Av Hanna Matilda - 15 november 2010 20:54

Frågade latineleverna om de ville se mina semesterbilder och de i kör: "Jaaa!"


En och annan fråga blev till och med ställd. Om Res Gestae, Caracallas termer och Trajanuskolonnen bl.a Det värmer i själen.

Av Hanna Matilda - 19 maj 2010 21:38

En liten och osammanhängande betraktelse rörande normföreställningar


Vem är det nu egentligen som äger språket? Den smått tjatiga frågan väcktes för hundrafemtielfte gången i en diskussionstråd på fejjan, där någon frågade sig om latinets ord för hund, canis, uttalas som [kanis] eller [kannis]. Jag gjorde ett försök att besvara frågan utifrån den blygsamma sakkunskap jag äger samt lånad ethos från Ahlberg och grabbarna. Min poäng var att stavelsen är kort, men då vi i svenskan övergivit de korta stavelserna sedan länge, ersätter med antingen kort vokal plus lång konsonant alt. lång vokal plus kort konsonant.


Flera antagonister i frågan uppenbarade sig omedelbart, hävdande att vi i klassiskt svenskt latinuttal (frågetecken på det, men jag tror jag vet vad de menar) uttalar ordet såsom [kanis], d.v.s lång vokal, för det har vi ju gjort här så länge. Litet medhåll kom emellertid från metrikkunnig översättare som insåg värdet i att försöka efterlikna ett klassiskt (latinskt) uttal.


Ett par kloka kolleger fick lyssna på mitt "problem" och den litet mer erfarna av dem gav exempel från "förr i tiden", då svenskar lärde sig engelska via skriften. Enbart. Då uttalade man som det stod. Står det "knife", så uttalar man [knife]. Om någon som faktiskt hört en engelsktalande påstod att man sade [naif] betraktades denne såsom störd. Nejnej, HÄR säger vi som vi alltid har gjort.


Vi konstaterade efter ett tredje exempel, där Marcus Aurelius figurerade, att vi skapar oss föreställningar om olika företeelser (t.ex. antikens kejsare eller språkriktighet i Rom) utifrån mycket begränsade källor, ofta helt utan källkritik. Efter att ha gjort denna föreställning gemensam med fler personer gäller den.


Antiken är ett sådant allmängods, som alla har sin uppfattning om, oftast via filmen Gladiator (tips: alla filmer som börjar med texten "A.D. 180" är inte automatiskt sanna). I långa tider har man t.ex haft för sig att antikens marmorskapelser var vita, vilket är en efterkonstruktion från renässansen. Även om man i dessa dagar ganska ofta läser artiklar som "chockar" med upplysningen om att antiken var grällt bemålad, är detta ett tydligt exempel på en sådan kunskap som många tror på och som därför har varit "sann". Motbevisen i form av färgfragment kan dock te sig något mer övertygande än eventuella bevis för ett visst uttal under samma era. (Gissningsvis kommer också om några år  "avslöjanden" som kullkastar allt vi vet om kejsar Commodus.)


Hursomhelst, tillbaka till normföreställningarna rörande språket för en liten konklusion: Det är synbarligen upp till var och en att sätta nya normer för uttal, grammatik eller ordbildning. Trots denna vetskap verkar språkbrukarna  vrida och vända sig efter någon som kan korrigera dem. Man verkar liksom vilja att  det finns en gubbe med skägg som sitter och bestämmer allting. Men akademiledamöterna vägrar. Lärosätena vägrar. Fredrik Lindström vägrar. Tidningsredaktionerna vägrar. Irrläror sprider sig genom  självutnämnda profeter.


Ergo: Eftersom svensklärare, sedan språkråd och andra språkriktighetsmänniskor verkar ägna sig endast åt deskriptiv språklära och journalister får korrläsa sina egna texter, är den enda instans som fortfarande ägnar sig åt (påläst) preskriptiv språkriktighet i denna grammatiska anarki, känner jag och mina kloka kolleger att ett stort ansvar vilar på våra pekpinnar.


Vi claimar härmed språket. Nu är det vi som bestämmer att vi tar och skiljer på de och dem ett tag till va, och kom inte här med era presens particip med -s eller särskrivningar! För nu är det vi som har språket och makten och härligheten. Och om någon frågar dig vem det är som egentligen bestämmer över språket, är det enkla svaret: Det är min svensklärare som äger språket.


(Och det är våra normföreställningar som gäller!)

Av Hanna Matilda - 1 februari 2010 20:44

Tautologiernas tautologi: IV-val. Individuellt val-val. Mina kära adepter ska nu bestämma sig för om de vill läsa retorik eller individuella bollsporter eller foto eller litteraturvetenskap eller italienska eller u-landskunskap eller massage eller filmkunskap eller latin. Eller något annat. Intresset för latinet var faktiskt ganska stort på kurspresentationen i fredags. Kanske hänger det ihop med mitt popkulturella powerpointbildspel med Brad Pitt som Akilles och diverse slitna latinska sentenser. Kanske beror det på min aggressiva marknadsföring av latinet såsom matnyttigt och högskoleprovsförberedande. Jag håller hursomhelst tummarna för att jag får minst en grupp nästa år.

Av Hanna Matilda - 23 november 2009 22:18

En av de mest frekventa frågorna jag som lärare i latin får, är (om man bortser från alla tatueringsförfrågningar) hur man egentligen uttalar sentensen veni, vidi, vici. Osäkerheten ligger i bokstaven c, som de flesta vill uttala som antingen ett s eller som en affrikator (tje-ljud med t-förslag).


-Ingetdera, svarar jag då, eftersom orden brukar läggas i Caesars mun och på den tiden uttalades alla c som svenskans k, dock med den skillnaden att man släppte ut litet mindre luft med sagda konsonant. Skulle däremot Augustinus (mot förmodan) sagt samma sak, kan vi nog anta att palataliseringen, som ljudförändringen kallas, har gjort vissa framryckningar och när vi möter Petrarca är den helt genomförd. Palatum är den hårda gommen och det är tungans närmande mot denna som avses med palatalisering och den sker när tungan har bråttom fram i munnen för att uttala de främre vokalerna. Detta är förklaringen till att italienaren uttalar sitt c hårt i Roberto Cavalli men mjukt i Gucci.

 

  

 Romersk vy, lånad från styleforstyle.it

Av Hanna Matilda - 23 april 2009 16:10

Värlsbokdagen firades på skolan med Petra Revenue som läste ett par av sina sköna noveller för en åtminstone rätt så full aula. Hon förhandsvisade också en snutt av sin nya film Karaokekungen - den verkar både kul och litet tragisk!


Har också satt samman ett nytt latinprov. Formlära, meningar och basmorfem. Varför bytte jag egentligen till Fabula? Jag hade ju mängder av material till Via Nova!


Undrar f.ö när vi firar latinbokens dag.

Av Hanna Matilda - 5 juni 2008 14:57

Det är alltid lite vemodigt att släppa ut studenterna på trappan. I år är första gången jag haft eleverna under hela gymnasietiden, så det var förstås lite speciellt den här gången. Fast det räcker nästan med lite björkris och Den blomstertid för att jag ska börja lipa...


Latineleverna gjorde mig också stolt och sjöng Gaudeamus som om ålderdomen lurade runt hörnet.


Skrivbordet syns näppeligen under högarna av "viktiga papper", men det stuntar jag i - jag åker till Grekland i tre veckor och det andra får vänta!



Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Läsvärt

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards