Strindbergsmuseet får 200.000 statliga pix att sätta sprätt på för att högtidlighålla 100-årsminnet av August Strindbergs död, berättar SvD:s kultursidor. Det kan ju tyckas generöst. Men när man firade Linné häromåret, brände man 27 miljoner spänn ur samma kassa och när näringslivet hakade på fyrdubblades denna summa. Kanske är det de privata initiativen som kulturministern inväntar i sedvanlig tystnad.

Hade författaren varit i livet skulle han troligen överskuggat Ranelid i barnsliga utspel och angrepp på ständiga sekreterare (även om jag nog får medge att Englund startade den här s.k fejden). Strindberg stolthet sårades svårt när Sven Hedin förlade sin hemkomst från en upptäcktsresa tätt inpå Strindbergs 60-årsdag och allmänheten troligen inte orkade uppbåda mer firande den veckan. Då han senare samma år fick se andra nationalklenoder, som Lagerlöf och Heidenstam få lov och pris, blev angreppen allt mer urskillningslösa. Å andra sidan, hade han varit i livet, skulle vi ju inte ha något att fira, förstås.

Behöver man verkligen, frågar sig vissa, uppmärksamma en sådan stolle, som dessutom hade rätt gubbig kvinnosyn? Den litteraturhistoriska relevans Strindberg äger rättfärdigar, tycker jag, ett visst ståhej. Som det verkar nu, är det framför allt Stockholms stad som satsar pengar på tilldragelsen, men jag skulle gärna se lite kulturpengar i t.ex min del av landet. Eller så väntar jag på sponsringen från småföretagarna här i bygden, vilken torde komma igång snart enligt Adelson-Liljerothsk logik.

Crux - originalet

Det är ju populärt med listor och krönikor såhär i årsskiftet och jag tänkte också (om nu någon skulle var intresserad) bidra med en 10 i topp-lista över sådant jag läst i år, epik och lyrik omlott:

10. Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl
9. Bright Star av John Keats
8. En svag doft av död av Guillermo Arriaga
7. Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides
6. Bron över Drina av Ivo Andric
5. Tam O'Shanter av Robert Burns
4. Iliaden - en cover av Dimitrios Iordanoglou
3. Glitterscenen av Monica Fagerhom
2. Lazarusprojektet av Alaksandar Hemon
1. Halvbroren av Lars Saabye Christensen

Man ligger i badet och avnjuter en god, men måhända lite ålderstigen bok, och inser att boken i fråga inte är uppskuren ordentligt. Ack, forna tiders i-landsproblem!

Vi i arbetslaget hade avtackningsmiddag för spanskläraren. Efter måltiden plockade han fram julklappspåsen, som visade sig innehålla individuellt anpassade gåvor till var och en. Jag fick augustprisvinnaren Sigrid Combüchens debutroman från 1960.

Sigrid Combüchen för oss in i salonger och tankar hos en tysk överklassfamilj. Ett stort galleri av färgrika gestalter figurerar på scenen - representanter för den generation, som var ung på trettiotalet och ingenting förstod annat än att leva angenämt, följs av deras barn, som på femtiotalet tillämpar samma princip. [---] Med ett livligt temperament ställer författarinnan så småningom samman en bild av den behagliga intigheten, den väluppfostrade egennyttan, den vackra tomheten. (Baksidan)

Intigheten...

En frusen marsmorgon 1908 i Chicago peppras - av misstag - en ung judisk invandrare full av bly i polischefens bostad. Nästan hundra år senare intresserar sig en bosnisk invandrare för historien, vilken uppvisar en hel del logisk inkonsekvens. Det slumpartade mordet blir den utlösande faktorn till både en häxjakt på anarkister, en kvarlämnad systers famlande efter sanningen och en bosnisk engelsklärares uppvaknande ur sin exiltillvaro i ett förfrämligat 2000-tal. Han ger sig ut på en oundviklig resa i tid och rum för att uppsöka Lazarus, den  mördade "anarkistens", historia i sällskap av Rora, fotografen, historieberättaren och risktagaren.

Det ska visa sig att Lazarus och Vladimir, exilbosniern, har en del gemensamt, något som uppenbaras för läsaren genom till synes slumpartade likheter i form av namn, händelser, detaljer. Parallellerna flätas mot slutet av romanen allt tätare och läsaren inser att det kanske inte alls är slumpen det hänger på. Utan historien, som envisas med att upprepa sig. Må vi kalla det pogrom, förintelse, etnisk rensning eller terroristjakt - intoleransen sticker ideligen upp sitt fula tryne och bökar sig fram till den grupp av människor man för närvarande behagar beskylla för världens ofärd.

Medan berättelsen allt häftigare växlar mellan då och nu, börjar Vladimirs slumrande identitet vakna till liv och längta efter den plats där någon lägger märke till hans frånvaro. Kanske är det på Sarajevos mjuka asfalt han kan återskapa sig själv som en vårt århundrades Lazarus. Kanske är det ett fåfängt tilltag.

Förhållandet till sanningen fungerar som en indikator för vår antihjältes utveckling; för bosniern är sannolikheten tillräcklig och hans (Roras) berättelser bres på, utvecklas, återanvänds i ny form, för publikens höga nöje och krocken med det amerikanska sanningsälskandet blir fatal:

I Chicago hade jag börjat längta efter Sarajevobornas sätt att berätta - de var ständigt medvetna om att lyssnarnas uppmärksamhet kunde svikta och därför överdrev de och broderade ut och drog sig inte ens för att ljuga. Man lyssnade, hänryckt, beredd att skratta, och struntade i tvivelaktigheter eller osannolikheter. Det fanns en solidarisk historieberättarkod - man saboterade inte någon annans berättelse om den roade åhörarna, för då fick man räkna med att ens egna berättelser blev saboterade en vacker dag. All misstro sopades under mattan, för ingen förväntade sig sanning eller information, bara nöjet i att få ta del av en historia och kanske föra den vidare som sin egen. Annat är det i Amerika - det envisa vidmakthållandet av kollektiva fantasier får folk att kräva sanningen - verkligheten är Amerikas mest lönsamma handelsvara.

Kravet på sanning känns som en standard som satts av vår tid, där kopplingen till verkligheten är ett säljargument. Men en god historia är en god historia och upplevelsen kan bli minst lika påtaglig hos läsaren, må så vara att berättelsen endast är sannolik, om ens det.

Roras skrönor från belägringen av Sarajevo ifrågasätts inledningsvis av Vladimir, för att mot slutet sväljas med både hull och hår. När reskamraten mördas - liksom Lazarus av en slump - börjar författaren Vladimir ta form, en ytterligare aspekt av uppståendet från de döda (om man nu får likna den amerikaniserade tillvaron vid döden).

Man kan inte låta bli att kommentera språket som med sitt ofrånkomliga bildspråk irriterat vissa recensenter, men som skapar överraskande effekter med sin detaljer. Vad sägs om:

En kör av ungdomar av varierande längd och bredd (som alltid påminner mig om Chicagos skyline) tragglar sig igenom en traditionell bosnisk visa med ett uttal som för alltid påverkats av den amerikanska tonårsjargongen.

eller

En bisonhalsad best stod vid metalldetektorn, tydligen med ett par julskinkor dolda i ärmarna på den imiterade Armanikostymen.

eller varför inte

Taubes hatt studsar på sätet mellan dem, som om det fanns en kanin där inne. Hon lyfter upp hatten, men det finns ingenting där.

Det finns mycket att upptäcka i Lazarusprojektet och efter bokcirkeln som hölls  gavs goda grunder att läsa om romanen. Det får emellertid bli ett senare projekt.

Acceleration i slutet av romanen

Rom. Fiumicino. Naturbehoven kallar på uppmärksamhet. En titt på skyltarna ovanför: Rakt fram, bra! En snabb analys av övriga skyltar gör det emellertid klart att man egentligen menar höger. OK, höger då. Inom kort står vi öga mot öga med - en hiss. Visserligen med påtaglig urindoft, men ändå! Vi chansar ändå på hissen och trycker ned oss en våning, kliver ur, följer den universella symbolen en bit till och hamnar rätt till slut.

På väg från Vicolo delle Vacche (kogränd) ett par kvarter från Piazza Navona, styr vi hågen mot Forum Romanum för lite ruinspotting. Precis när jag stoppar ned handen i väskan och famlar efter en karta (mitt lokalsinne har denna resa varit utsatt för viss misstro) får vi syn på en skylt: Piazza Venezia. Bra, bara att följa pilarna. Eller...?

Efter en stunds vandring åt samma håll som pilen visat, upphör strax skyltningen. Vi chansar lite i korsningen - och hamnar faktiskt rätt.

Vatikanmuseet, i sökandet efter Sixtinska kapellet. Här finns det gott om skyltar och man kan välja olika vägar för att nå sitt mål. (Ett problem är emellertid att alla mål inte finns med på alla skyltar.) Hursomhelst väljer vi "the short itinerary" till Sixtinska, vilket visar sig vara ett misstag; snart befinner vi oss i en brant lutande trappa tillsammans med halva Japans population samt enstaka nordamerikaner som verkar ha kommit ifrån varandra, men de hittar som tur är varandra genom att ropa högt över japanerna och mig. Sen är det för övrigt "inga problem" att följa med folkströmmen till kapellet.

Mitt huvudsakliga uppdrag med museibesöket är att finna Laokoon. Han ska stå i Pius Clementinus museum, vilket verkar omöjligt att finna om man som jag befinner sig i ett av de andra museerna. Slutligen står jag och tittar in på Hercules i Sala Rotonda. Men jag kan inte komma in i rummet, måste ta en annan väg, enligt vakterna. Suck! Jag uppbådar min sista tapperhet och testar en ny grej: Jag går vilse lite med vilje och tittar sedan på skyltarna - och kommer faktiskt fram efter att ha armbågats lite med andra hälften av Japans befolkning.

Försökt hitta ut från Vatikanmuseet någon gång? Man tror att "uscita" betyder snabbaste vägen ut. Efter att ha gått förbi samma souvenirkiosk tre gånger börjar man undra om inte påven och dom går runt och flyttar på skyltarna med flit och använder övervakningsfilmerna som fredagsmysunderhållning.

Är det då så konstigt att Dan Brown väljer just Rom som miljö för romanen Änglar och demoner? I en stad där man ständigt får leta ledtrådar för att hitta nästa ledtråd för att lösa gåtan känns det inte ett dugg sökt att tro att Browns roman egentligen är based on a true story? Anagram, osynligt bläck och och dolda symboler - det är många koder som ska knäckas om man ska hitta rätt i den romerska labyrinten!

Nästan ute. Eller?

De här två åker med i resväskan. Vart jag ska? Till staden med stort R...  

Är romanen ett lämpligt medium för debatt? Detta var frågan under ett fredagsseminarium på Bok- och bibliotek, där Kristofer Lundström sökte svar hos Maria Sveland (mest känd som skapare av Bitterfittan), vars nyutkoman roman Att springa behandlar incest och patriarkala maktstrukturer, och Katarina Wennstam, som författat tre romaner om sexbrott, våld mot kvinnor och sexuella trakasserier. Jo, det går alldeles utmärkt, vilket kanske inte är en helt överraskande slutsats, då just debatterandet i romanen var en av Brandes "Hovedströmninger i det nittende Aarhundredes Litteratur", en rörelse som knappast har avstannat.

Synen på skönlitteraturen som opinionsbildare, menar både Wennstam och Sveland, är emellertid inte alltid helt uppskattande. Bland journalister smäller reportageboken högre och bland skönlitterära skriftställare anses det fult att ha en agenda med sitt konstverk.

Det sistnämnda håller jag bara delvis med om. I realismens barndom kriteriserades de verklighetsavbildande romanerna för att äga alltför litet konstnärligt värde. Idag åker Anna Odell på däng från självaste kulturministern för att hennes exjobb inte skulle vara konst. Jag tror att det "fula" i konst som driver debatt, kan ligga i att huvudsyftet just är att driva debatt. Inte att skapa konst. Man berättar en berättelse, som griper tag och får läsaren att undra över hur det egentligen står till med vårt Sverige, ett mycket hedervärt syfte, men man har kanske inte gjort något nyskapande för litteraturen. Kanske blir skönlitteratur som aspirerar till Aftonbladets ledarsida ibland även övertydlig i sitt syfte (kommentar från vis kollega). Däremot tror jag att Maria Sveland når en större publik än t.ex Sofia Rapp Johansson, som gör överggreppen till lyrik, en krock som mångdubblar effekten, men som kanske också gör berättelsen mer svårtillgänglig.

Framtidens litteraturhistoriker kommer troligen se de debattdrivande romanförfattarna som något tidstypiskt inom just romankonsten. Men med all heder åt Wennstam och Sveland för det de gör, för det behövs, så är det kanske ändå inte Jättestor Konst.

Fröding tyckte såhär:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Ur Idealism och realism (Nya dikter, 1894)