Göteborgs Universitets humanistiska fakultet har beslutat att upphöra med sin grundutbildning i italienska från och med våren 2013. Italienskan inrättar sig således i den långa raden av språk som nyligen lagts ned, nämligen bosniska, kroatiska, serbiska, bulgariska, hebreiska, tjeckiska, polska, slovenska och nederländska. Fler språk - ryska, klassisk grekiska och fornkyrkoslaviska - sätts under vidare utredning, då få har sökt dessa utbildningar och de inte bär sig ekonomiskt.

Förra året var det Svenskt Näringsliv som ifrågasatte humaniorans värde. I år är det lärosätena som behöver påminnas om språkens betydelse i humaniorans tjänst. Fast egentligen tror jag att de vet; under finansiell press och nedskärning av antalet studieplatser är det dock lätt att tänka kortsiktigt.

Vilka språk är värda att lära sig? Är det de språken som talas av flest människor? Det finns visst en poäng i det, då språkets främsta syfte är kommunikation, även om fler än jag själv kan uppskatta skönheten i ett rikt kasussystem eller olika språks sätt att uttrycka aktionsarter. Ju fler som kan språket, desto fler kan du alltså tala med. Om dessutom alla lärde sig engelska, så skulle vi ju bara behöva ett enda språk för att prata med alla i hela världen - skulle inte det vara toppen? Nja, alltså språk funkar ju inte riktigt så. Språk förändras, utvecklas efter talarnas behov och sätt att leva. Engelskan som talas i ett hörn av världen skulle efter en tid skilja sig ganska markant  från den som talas i ett annat hörn. Ordförrådet skulle skilja sig åt. Form- och ljudlära skulle ta olika vändningar. Dessutom misstänker jag att motivationen att lära sig just engelska kan se lite olika ut beroende på ens förhållande till dess talare, länderna de representerar och deras politiska agerande, både historiskt och i nutid. Så, snälla, låt oss avfärda detta utomordentligt naiva argument med de orden.

Kommunikation är alltså det primära syftet med språkstudier. Men kommunikation måste ju inte bara ske mellan människor här och nu - genom studiet av äldre skrifter kan vi också sätta oss i kontakt med människor där och då. Vad de tänkte. Vilka misstag de gjorde. Vilka lärdomar de drog. Och språket är det medel med vilket vi formulerar våra tankar och lär oss nya saker. Även de döda språken och språken som har lite färre talare än låt säga mandarin eller spanska kan i det perspektivet vara värda att studera, trots att vi inte kommer att författa några offerter på fornkyrkoslaviska.

Venanzio skriver i sitt försvar av antik grekiska: Det har ett värde i sig att Sverige har experter som kan förhålla sig objektivt till alla sorters källmaterial på grekiska, inte minst för att de förmår sätta verken i ett större sammanhang och på så sätt fungera som ”guider” för dem som saknar kunskaper i språket. [---] Att olika människor behöver grekiska för att göra ett bättre arbete inom andra ämnen är det andra viktiga skälet att behålla undervisning i antik grekiska.    

Det här gäller givetvis inte bara grekiskan, utan även andra språk som fungerat som t.ex religiösa eller vetenskapliga linguae francae. Att bara lita till redan översatta texter är inte gott nog för ett universitet, där kraven på textkritik måste vara höga. Översatta texter är tolkade texter, det vet alla som någonsin försökt sig på den konstarten. Språkliga, pragmatiska och kulturella/tidsbundna aspekter ska alla tas i beaktande, varför övriga discipliner bör ha nära samarbete med språkvetenskapen; hur omöjligt ter det sig inte att skriva en avhandling i antik historia utan att ha en grecist eller en latinist till hands? Även italienskan har haft en framträdande roll inom vissa vetenskapliga områden - en icke obetydlig del av latinforskningen är författad på just italienska, som från årsskiftet alltså inte kommer att åtnjuta någon tillväxt i Göteborg. Inga nya lärare i italienska eller översättare kommer det heller att bli i framtiden.

Språken äger därmed en betydelsefull roll i de humanistiska vetenskaperna. Men den krympande språkkompetensen på GU ser jag även som en del av humaniorans problem att försvara sin existens bland kraven på söktryck, hög genomströmning och lönsamhet. Den humanistiska bildningen är inte särskilt kommersiell, inbringar inga patent, utan jobbar långsamt och långsiktigt med kunskap om människan, vår historia, våra trosföreställningar o.s.v och bidrar till ett samhälle som sörjer för andra värden än dem som kan räknas ihop av Anders Borg. Med ett kortsiktigt perspektiv kan man kanske ifrågasätta varför vi ska satsa våra fattiga tillgångar på att utbilda religionsvetare eller latinister. I det lite längre loppet kan det stå oss oerhört dyrt att negligera värdet av humaniora.

Vårt minne är kort, alltför kort. På bara några decennier lyckas vi glömma vad som igångsatt de stora tragedierna orsakade av människan. I tajta ekonomiska tider är det lätt att skylla på den andre, den som är annorlunda, den som inte bidrar eller den som det går lite för bra för. Tendenserna är tydliga idag - i parlamenten runtom i Europa har vi släppt in främlingsfientliga krafter. Vår egen statsminister räknar bort invandrarna för att snygga till statistiken, ungefär som man räknade bort jympan i slutbetyget, eftersom det sänkte medlet. Överklasshatet har också tagit oväntade och omänskliga proportioner. Min poäng är att humanioran är livsnödvändig i byggandet av ett socialt hållbart samhälle, vilket tyvärr inte är någon självklarhet i ett Europa där ekonomerna är de nya profeterna och där det har blivit okej att bara tänka på sig och sin egen pensionsförsäkring. Där den humanistiska aktien har rasat till noll. Den stora krisen är egentligen inte den ekonomiska, utan den som handlar om hur vi ser på vår nästa.

Medan jag sörjer italienskans frånfälle hoppas jag på bättre tider, inte bara gällande universitetens ekonomi, utan hur vi uppskattar de värden som förvaltas av och genom den humanistiska vetenskapen. Och om du vill göra den här jämmerdalen till en lite bättre plats att vistas på, läs en kurs i fornkyrkoslaviska.

Fler inlägg i ämnet:

Venanzio

Ola Wikander

Inger Enkvist

Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på grammatiken:

Före är (eller har i alla fall tills ungefär nu varit) en preposition. Prepositioner är såna där små ord som inte sällan används före platser för att ange var något befinner sig, t.ex bakom, på, inuti o.s.v Lika ofta används de i mer abstrakta sammanhang; vi talar t.ex om något, ser på TV etc. Prepositionen följs vanligen av ett substantiv eller kanske ett pronomen som då ska stå i sin objektsform (i valet mellan de och dem, ska du välja dem. Fatta!). Efter före känns det för den konservativa språkbrukaren fel att ha en bisats: *Jag dricker alltid kaffe före jag går till jobbet. Det där kändes ju helt fel, vilket jag faktiskt tror att de flesta håller med om.

Våra normföreställningar verkar däremot skifta mer när det gäller innan, som inte är någon preposition, utan en subjunktion. En underordnande konjunktion, som några säkert vill kalla det. Konjunktioner är ordklassen som binder ihop t.ex två substantiv (Kålle eller Ada) eller två huvudsatser (Kålle drar en vits och Ada skrattar). En underavdelning till konjunktionerna är alltså subjunktionerna (con betyder med och sub betyder under), vilka brukar inleda bisatser, även kallade underordnade satser. Exempel på subjunktioner är eftersom, medan, så att, enär och innan. En bisats måste, precis som en huvudsats, innehålla minst ett subjekt och ett predikat för att få kallas sats (det måste vara nåt som händer och nån som gör nåt) och du känner igen den på att om man stoppar in ett inte eller ett annat satsadverbial (kanske, emellertid, lyckligtvis, ändå, typ), så hamnar det före det finita (första) verbet. Den gamla hederliga BIFF-regeln alltså. Hursomhelst, innan behöver alltså lite fler satsdelar efter sig, varav minst ett behöver vara ett verb. Jag dricker alltid kaffe innan jag går till jobbet blir alltså helt korrekt.

Innan har emellertid allt oftare börjat användas som en preposition, som en synonym till före. De allra flesta råkar då och då göra detta i talspråk, men i skrift hejdar vi oss. Eller i alla fall några av oss. För andra känns det helt OK att både säga och skriva innan jobbet, innan semestern eller innan frosten. 

Vem som har rätt? Jag brukar säga till eleverna att de får välja själva, men att de måste vara medvetna om att de riskerar att idiotförklaras av bättre vetande språkkonservatister (fast jag lindar in det mer).

Frågor på det?

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resonemang att gubbe har smugit sig in i vår pejorativa vokabulär, blivit ett skällsord, precis som kärring eller hora och att den riktiga genusdebatten blir lidande av den här sortens kategoriserande pajkastning. Även jag måste tillstå att jag emellanåt använder ordet i dess mest negativa bemärkelse; tyvärr har jag fått anledning att göra det ganska ofta den senaste tiden.

Ordet gubbe kan ha olika betydelser; en gubbe kan t.ex vara en lite äldre man. Att detta skulle vara något som ligger Juholt och hans parti i fatet kan faktiskt vara sant. De feministiska frågorna har traditionellt varit viktiga för vänstern (till skillnad från exempelvis extremhögern, som ideligen förvånar med utspel där de vill att kvinnor ska få det sämre). Att ha en man som partiledare har i många fall visat sig begränsa genomslagskraften i dessa hjärtefrågor. Ta Lars Ohly till exempel, som nästan lite gulligt naivt börjar prata bröstpumpar i debatten om kön och arbetsmarknad. Visst, familjepolitiken kan säkert göra viss skillnad när det gäller föräldraledigheten och hur den distribueras, men det stora dilemmat när kvinnor försöker konkurrera om de fina jobben och de lika fina lönerna, är maktstrukturerna, som sällan eller aldrig har gynnat den kvinnliga delen av populationen. Vi får se om Sjöstedt visar bättre inblick i feminismens mysterier, men att han saknar egen erfarenhet av de orättvisor som kvinnor ständigt utsätts för, kan tyvärr göra honom mindre kvalificerad att leda den debatten än hans kvinnliga partikamrater. Men det kan han inte hjälpa.

Den andra innebörden hos ordet gubbe handlar om hur du förvaltar din slumpvis tilldelade mansroll. Lisa Magnusson exemplifierar med gubbigt beteende:

Typ när de på middagsbjudningar jäser kvar vid bordet istället för att hjälpa till att duka ut, när de i affären skiter i kön och på ett självklart sätt tränger sig före till kassan, när de sitter så jävla bredbent i tunnelbanan att de bredvidvarande inte får plats.

Hennes analys av gubbproblemet lyder:

Skälet till att de kan bete sig som hjärndöda grobianer är att vi låter dem. Gubbe är i den bemärkelsen inte ett kön och en ålder, det är en mentalitet som vi alla bidrar till.

Men det här gäller ju bara den "gulliga" delen av gubbigheten. Det tyngre gubbgardet är de som gjort härskartekniker mot kvinnor och andra i deras tycke obetydliga individer till en konstform, så naturlig att den smält samman med deras bredbenta personlighet. Jag håller absolut med Lisa Magnusson om att den allmänna anpassningen till den här äckliga strukturen är en del av problemet. Att man smickrad tackar ja till att gå med i gubbklubben, oavsett om klubben ifråga är ordenssällskapet, strikt förbehållet män, eller om det är den inofficiella konferensen i korridoren, där då och då även en kvinna kan tillåtas delta. Där kan man säga nej tack. Men hur stor är chansen att bryta gubbsens monopol, när de inte vill ha med dig i klubben? När beslutet i princip fastställdes på vickningen före mötet?

Så länge bröderna träffas på sina hemliga klubbar där de sitter och ger varandra fina jobb och kammar varandras mustascher, så är det svårt att bidra till en öppnare och ödmjukare mentalitet. Och så länge männen på ditt eller mitt jobb låtsas som om det är deras självklara rätt att skita i allmänt hyfs och kvinnor och bögar, så är det svårt att inte använda gubbe som ett skällsord. Så jag skriver den här texten i stället. Tyvärr är det nog inte så många gubbar som läser den.

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela Norden som läser isländska. Här följer några tankar från denna föreläsning.

Nyligen antogs vid isländska alltinget en språklag, vilken befäster det isländska språkets ställning som nationalspråk och officiellt språk på ön. Lagen är starkt influerad av den svenska språklagen från 2009 och avser att stärka även isländskt teckenspråk samt punktskrift. Behöver verkligen isländskans ställning stärkas, kan man med fog fråga sig. Språkets talare är redan mycket medvetna språkvårdare, för att inte säga purister, och deras tungomål verkar inte alls särskilt hotat om man mäter isländskan mot de s.k språkdödskriterierna:

Ett av de viktigaste kriterierna som bör uppfyllas för att ett språk ska gå en säker död till mötes, är att dess ställning är låg. Finns det andra språk med statusanspråk, kan det vara ett hot, vilket gäller såväl i officiella som i mer privata sociala sammanhang. Isländskan har i stort sett inte haft någon konkurrens, då det norröna språkets talare under bosättningstiden dominerade och språket har sedan dess genomgått extremt små förändringar. Avsaknaden av språklig mångfald (Island har ju för knövelen knappt ens några dialekter) gör att det inte heller föreligger några konflikter om vilket språk som ska gälla i olika sammanhang. Ett lagstadgande känns i det läget kanske lite överdrivet, men kanske är man lite skraj för att de ca. 10.000 polacker som bor i landet ska börja sprida slavisk slang. Eller mer sannolikt, att engelskan vinner mark inom vissa domäner. Så okej, ett språk har i alla fall vunnit en gnutta mark.

Avsaknad av skriftspråk är i det inte så långa loppet också en språkdödare. För Islands del är det ingen fara; man har skrivit på isländska i diverse genrer ända sedan man bosatte sig på ön och det finns inte direkt någon avsaknad av litteratur, vilket även det kan påskynda språkdöd. I vissa områden i vår vida värld både talas och skrivs språk, som dock inte används eller tillåts användas inom utbildningen. Detta är naturligtvis ett symptom på språkets låga status, men indikerar också i sig att språket är hotat. Isländskan ligger emellertid inte i den riskzonen.

Traditionell livföring lär ha en språkbevarande effekt. Islänningarnas isolation har bidragit till de näringar (fiske och fårskötsel) som de stretat på med i alla år, utom kanske det senaste seklet, då de kanhända ägnat sig lite för mycket åt aktiebolag och börskurser. Nu, i krisens efterdyningar, verkar man dock åter uppskatta gamla traditioner och var och varannan öbo lallar omkring i islandströjor och käkar val.

Den isolation jag nämnde ovan har förstås ett samband med hur kommunikationerna till och från ön varit. På svårtillgängliga platser bevaras språket lättare eftersom kontakter med andra språk begränsas. Att Island är en ö som därtill ligger ganska långt ifrån andra öar och kontinenter har bidragit till bevarandet av det isländska språket. Nu skriver jag i tempus för förfluten tid, eftersom flyget gjort att Island känns lite närmare än vad det antagligen gjorde för 900-talets vikingar. Med kommunikationer avses så klart också telefon, radio, internet och dylikt, vilka sannolikt bidragit till att öka Islands korrespondenser med omvärlden under senaste seklet.

Om man talar t.ex mlabri (324 talare) eller jaqaru (740 talare) kan sista utvägen att bevara språket från total utrotning, vara genom lagskydd. Sen kan man aldrig kontrollera vad eller hur människor faktiskt väljer att tala. Tidigare isländska språkpolitiska insatser har varit mer inriktade på språket i sig snarare än kontexten, men insatserna verkar faktiskt ha fungerat. Under 1800-talet tyckte man t.ex att formläran började urholkas, då kasusändelserna hade ändrat sig en aning sedan Eddan - och vips, så genomfördes en arkaisering av böjningsmönstren, helt i nationalromantisk tidsanda. Man sysslar även med nyskapande av ord, då behov finns. Ett vanligt sätt är att använda sig av inhemska morfem i stället för de frekventa engelska lånorden som ofta är sammansatta av grekiska och latinska morfem. Nu är isländskan inte helt befriad från de latinska och grekiska lånorden, men dessa ord anses befläcka språket och återfinns inte i ordlistan. Utöver dessa slangord, som i de flesta andra språk brukar höja stilnivån, finns några vardagliga lånord som amerikanska soldater tog med sig under andra världskriget. Ockupationen inleddes av britterna, trots islands neutralitet och mängden amerikanska soldater översteg småningom antalet isländska män, vilket fick islänningarna att känna sig kränkta. Lånord från denna tid är t.ex karr (car) och görr (girl) och ses som grov slang.

Sammanfattningsvis är islänskan ett tämligen ohotat majoritetsspråk, ett språk som förvaltar en stor litteratur och vars talare äger stor språklig medvetenhet, även om vissa förändringar i livsföring och kommunikationsmönster kan skönjas det senaste seklet. Mot denna bakgrund vågar man sig på att gissa att isländskan kommer att vara i stort sett oförändrad i säkert ytterligare några hundra år - med eller utan språklagsskydd.

Háskóli Íslands 

Tatueringssäsongen är här. När solen börjar värma lite och svensken, efter att han dragit av sig täckjackan och tjocktröjan, får syn på sin nästintill genomskinliga hud, drabbas han tvivelsutan av en stark lust att pryda den med allehanda budskap i frakturstil. Och det ska vara på latin.

Vissa väljer sig ett klassiskt citat, kanske något av Horatius (Carpe diem) eller en vergiliansk eklog (Amor vincit omnia). Andra vill ha något mer originellt och trycker in en lätt förvanskad vers ur Vulgata i Google translate - ett vågat tilltag, om du betänker att du ska ha din tatuering ett tag. Allt latin som finns på nätet bör för övrigt hanteras med största försiktighet, eftersom det inte sällan är avskrivet ett antal gånger. Tyvärr finns det en hel del övrigt att önska i fråga om källkritik och kasussuffix på flashbacks "tattueringstrådar", varifrån latinister och övriga lingvister håller sig på behörigt avstånd.

Därför vänder man sig till mig. Latinfröken. På en vecka har tre förfrågningar ramlat in, alla från personer som jag har svårt att säga nej till. Min princip är att jag inte gör dylika översättningar längre, men om exempelvis en ex-student har gjort ett ärligt försök på egen hand och bara vill kolla med mig innan hon så att säga lägger sig under nålen, så kan jag tänka mig att ställa upp. Om jag har tid. Och sällan utan en grammatiklektion (det är ju det som är det roliga). Och man har ju avstyrt en och annan grammatisk härdsmälta om man säger så.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några exempel, inte från de tabbar jag räddat, utan från den aldrig sinande källan Internet. (Det blir f.ö roligare om man söker på "tattuering"):

Omnium contra omnes - Glömt något? Typ ett viktigt huvudord?

Citius, alius, fortius - En liten bokstav ramlar bort och kvar blir rappakalja.

Nosce le ipsom - Devisen från athenarnas skattkammare har visst blivit svår att läsa i svanken.

Digno de amor - Amanda försöker översätta sitt latinska namn till latin med maskinöversättning?

Nu får det väl ändå vara nog med dumheter ur den ahlstedtska munnen. Att just avlidna Lena Nyman var ett geni verkar ju flera vara överens om. Men Börje Ahlstedt, vars svagheter jag hittills varit beredd att försvara på grund av hans uppenbara bekräftelsebehov, kallar sin kollega för ett kvinnogeni och avslöjar därmed sin totala inskränkthet i genusfrågor: Det finns genier och det finns kvinnogenier. Det vet ju alla.

Har ni hört? Det finns andra prepositioner i svenskan än kring. Man kan till exempel säga att man funderar över något, samtalar om något etc. Och när man diskuterar behöver man ingen preposition alls, då verbet är transitivt och tar ett direkt objekt.

Hade jag för några år sedan satsat på en preposition som skulle tränga ut alla andra, skulle jag gissat på på, en kort, vanlig preposition som är lätt att uttala, eller möjligen i, en ännu kortare preposition, som dessutom verkar vinna mark i förortssvenskan, åtminstone i rumsliga uttryck. I stället har vi valt en preposition som är svår att artikulera och löjligt vag i hur den kopplar ihop innehållet.

Språkanvändarnas känsla för vilken preposition som är den rätta är inte självklar och den verkar snabbt ha blivit svagare. Troligen är det denna osäkerhet som realiseras i det vaga kring. Och jag gillart inte.

Denna vecka har inte färre än tre elever vid lika många tillfällen frågat mig hur använt stavas. Undringen har gällt huruvida man skriver använt eller användt. Jag har med road min påpekat att sedan stavningsreformen 1906 har vi lämnat den etymologiska stavningsprincipen och följt den mer ljudhärmande och kanske lite lättare principen (använt).

Den så kallade stavnings-ukasen medförde en förenkling av t-ljudet samt v-ljudet. Dåtidens läsare torde ha reagerat på den nya ortografin som en svensk som i kontakt med norsk rättstavning chockeras gravt av ord som sentral eller sykkel. Fördelen med den ljudhärmande stavningen är förstås att det blir enklare att stava (eftersom vi alla uttalar orden likadant i hela vårt avlånga land) medan den etymologiska stavningen gör att vi lättare kan göra semantiska kopplingar till besläktade ord.

Pre- och postreformert stavning:

hvad - vad

stafva - stava

blef - blev

rödt - rött

användt - använt