Nugae

Senaste inläggen

Av Hanna Matilda - 19 april 2011 09:41

Tatueringssäsongen är här. När solen börjar värma lite och svensken, efter att han dragit av sig täckjackan och tjocktröjan, får syn på sin nästintill genomskinliga hud, drabbas han tvivelsutan av en stark lust att pryda den med allehanda budskap i frakturstil. Och det ska vara på latin.


Vissa väljer sig ett klassiskt citat, kanske något av Horatius (Carpe diem) eller en vergiliansk eklog (Amor vincit omnia). Andra vill ha något mer originellt och trycker in en lätt förvanskad vers ur Vulgata i Google translate - ett vågat tilltag, om du betänker att du ska ha din tatuering ett tag. Allt latin som finns på nätet bör för övrigt hanteras med största försiktighet, eftersom det inte sällan är avskrivet ett antal gånger. Tyvärr finns det en hel del övrigt att önska i fråga om källkritik och kasussuffix på flashbacks "tattueringstrådar", varifrån latinister och övriga lingvister håller sig på behörigt avstånd.


Därför vänder man sig till mig. Latinfröken. På en vecka har tre förfrågningar ramlat in, alla från personer som jag har svårt att säga nej till. Min princip är att jag inte gör dylika översättningar längre, men om exempelvis en ex-student har gjort ett ärligt försök på egen hand och bara vill kolla med mig innan hon så att säga lägger sig under nålen, så kan jag tänka mig att ställa upp. Om jag har tid. Och sällan utan en grammatiklektion (det är ju det som är det roliga). Och man har ju avstyrt en och annan grammatisk härdsmälta om man säger så.


Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några exempel, inte från de tabbar jag räddat, utan från den aldrig sinande källan Internet. (Det blir f.ö roligare om man söker på "tattuering"):


Omnium contra omnes - Glömt något? Typ ett viktigt huvudord?

Citius, alius, fortius - En liten bokstav ramlar bort och kvar blir rappakalja.

Nosce le ipsom - Devisen från athenarnas skattkammare har visst blivit svår att läsa i svanken.

Digno de amor - Amanda försöker översätta sitt latinska namn till latin med maskinöversättning?

Av Hanna Matilda - 15 mars 2011 20:11

Eftersom det enligt Latinbloggen är obligatoriskt för klassikerbloggare att författa något denna dag, Idus Martiae, känner jag mig ålagd att skriva en rad eller flera - och varför inte om mannen som gjorde just detta datum så vittomskrivet?


Det handlar alltså om ett visst knivmord år 44 f.v.t., då en av historiens mesta kändisar, Caesar, led offer för en coniuratio, ledd av Cassius och två killar som hette Brutus (enligt Suetonius Kejsarbiografier, som jag läser i Ingemar Lagerströms svenska översättning från anno 2001).


Flera "tydliga" förebud hade föregått mordet, bland vilka jag finner de gråtande hästarna vid Rubicon samt det blivande offrets dröm, i vilken han hand i hand med Jupiter tar en flygtur ovan molnen, såsom de allra tydligaste. Men spåkvinnan Spurinna hade öven varnat C för Idus Martiae - denna dag skulle en fara drabba honom.


Trots dessa omen valde C att infinna sig i senaten, Spurinnamque irridens, ty det sagda datumet var inne, men C ännu icke drabbad av den förutspådda faran. Spurinna å sin sida besvarade C:s lättsinnighet med att "dagen visserligen begynt, men ännu inte gått till ända".


Nåväl, vi vet hur det slutade. 23 dolkstyng varav ett konstaterat dödligt samt en tvist om huruvida C på latin eller månne grekiska ska ha sagt något till M. Brutus (korta versionen).


Om det finns någon sensmoral i historien låter jag vara upp till läsaren att tolka. Men jag konstaterar krasst att Idus Martiae ännu har några timmar kvar att jävlas med oss.

Av Hanna Matilda - 13 mars 2011 10:47

Italien firar på torsdag 150 år som nationalstat. SvD:s Rolf Gustavsson diskuterar apropå bemärkelsedagen svårigheten i att styra en stat med så starka traditioner av civila nätverk, ett arv från romartidens clientela, maktförhållandet mellan patronus och cliens, vilket byggde på tjänster och gentjänster. Maffia-fasoner, skulle kanske en del skylla det för idag, medan antikens romare i stället skydde allt som liknade partipolitik eller fackliga aktiviteter.


Kanske är det lite svårt att tro, men bara en aning yngre är landets premiärminister, som tack vare ansiktslyft och egenmäktighet verkar kunna leva för evigt.


Nedan: utvecklingsteori

 

Av Hanna Matilda - 4 mars 2011 22:22

Läsare av Nugae har kanhända noterat en paus i förföljandet av utbildningsministrar, kulturministrar och SD-politiker. Latinläraren och kulturpolon har också hållit sig lugna ett tag. I stället har blogg-energin en tid lagts på ett nytt projekt, nämligen resebloggen Coconuts & Skylines. Min kära syster Sofia Nordlander och jag bestämde oss för att göra något tillsammans, där vi kan kombinera våra intressen och talanger. Då Sofia är något mer talangfull i webb, är det hon som formgivit sidan (visserligen i samråd med mina sockerdippar och grymtningar). Skriver gör vi båda.


Bloggen behandlar resandets olika aspekter. Ibland blir det längre reportage, ibland korta tips om barer, museer, viktiga prylar, goda mojitos etc. Vi kan även få för oss att kommentera rese-TV och reseböcker och annat som intresserar oss. Fast golf, skidor och Thailand får ni nog läsa om någon annanstans.


 

Nugae kommer stadigt att finnas här, så att jag när andan faller på kan skriva om particip, böcker som jag och tre till har läst eller de delar av Rom som bara jag och antiknördarna, som jag vet hänger här ibland, uppskattar.


Du kan gilla oss på facebook, så får du veta när vi uppdaterar!



Av Hanna Matilda - 4 februari 2011 21:08

Nu får det väl ändå vara nog med dumheter ur den ahlstedtska munnen. Att just avlidna Lena Nyman var ett geni verkar ju flera vara överens om. Men Börje Ahlstedt, vars svagheter jag hittills varit beredd att försvara på grund av hans uppenbara bekräftelsebehov, kallar sin kollega för ett kvinnogeni och avslöjar därmed sin totala inskränkthet i genusfrågor: Det finns genier och det finns kvinnogenier. Det vet ju alla.

Av Hanna Matilda - 30 januari 2011 22:42

Har ni hört? Det finns andra prepositioner i svenskan än kring. Man kan till exempel säga att man funderar över något, samtalar om något etc. Och när man diskuterar behöver man ingen preposition alls, då verbet är transitivt och tar ett direkt objekt.


Hade jag för några år sedan satsat på en preposition som skulle tränga ut alla andra, skulle jag gissat på , en kort, vanlig preposition som är lätt att uttala, eller möjligen i, en ännu kortare preposition, som dessutom verkar vinna mark i förortssvenskan, åtminstone i rumsliga uttryck. I stället har vi valt en preposition som är svår att artikulera och löjligt vag i hur den kopplar ihop innehållet.


Språkanvändarnas känsla för vilken preposition som är den rätta är inte självklar och den verkar snabbt ha blivit svagare. Troligen är det denna osäkerhet som realiseras i det vaga kring. Och jag gillart inte.

Av Hanna Matilda - 21 januari 2011 23:17

Minns ni Don Quijote? Han med riddarromanerna och väderkvarnarna? Kunde inte sluta läsa daterade äventyrsromaner om riddare på farligt uppdrag som räddar damer i nöd. Kunde inte riktigt släppa idén om att själv transformera sig till en ädel riddare, trots att ädla riddare var mer än passé. Sagt och gjort - Quijote satt upp på spattiga Rosinante och gav sig i sällskap av sin övervakare Sancho Panza ut på mission, trots att världen inte längre hade minsta behov av riddare, om än aldrig så ädla. I sin sinnesförvirring såg han ärofyllda uppdrag i de mest triviala situationer och ställde snarare till med mer trubbel för dem han "räddade".


Besattheten hos Don Quijote, att så hårt klamra sig fast vid en äldre och bättre värld, som sannolikt aldrig funntis IRL, påminner mig om hur sd hårt klamrar sig fast vid en på 1800-talet uppdiktad kultur men som de så längtar efter att "återskapa" och sprida så att alla i landet kan få strutta omkring i knätofsar och spela nyckelharpa. De kallar det visst för kulturpolitik.


Men medan Don Quijote åtminstone visar viss sjukdomsinsikt, fast påpekar att det blir roligare på hans vis, verkar Åkesson och kompani inte ens vilja ha kul, utan bara likrikta och tvinga landets invånare bära folkdräkt, äta utdöda maträtter och leka vikingar. Utan reflektion över nyttan med det hela, men med en grumlig idé om att det var bättre förr, för då gjorde alla lika.


I en artikel i aftonblaskan av Martin Aagård berättar Mattias Karlsson, som är sd:s kulturpolitiska talesperson, om hur partiet vill sprida sin ideologi via utbildning, föreningsliv och kultursektorn och Borås "stolthet" Petzäll talar i samma artikel om det ideologiska sprängstoff som ligger i kulturen och låter sig imponeras av kommunismens metoder att införa sin allenarådande syn på kultur. Känns ju fräscht...


Renons på visioner är i stället kulturministern, som sitter och väntar på att storföretagen ska skramla pengar till ett nytt operahus, utan minsta ansats till politisk styrning i form av t.ex skatteavdrag för kultursponsring. Ministern såg i veckan till att göra sig impopulär bland såväl kulturjournalister som affärsmän, då hon dissar den intellektuella journalistiken samtidigt som hon säger att kultur är för svårt för finansmännen, som hellre satsar sina sponsorpengar på sport, som de begriper sig på. Nu har hon alltså både försökt att tala om vad som ska vara konst och hur den ska omskrivas av dess granskare - kanske har hon fått sitt ministeruppdrag om bakfoten.


Vad ska vi då med kulturen? Ja, det kan förstås inte jag sätta mig till doms över - det vore ju att kasta sten i det så kallade glashuset. Men ett kulturliv som inte vågar kommentera samtiden är inget att ha; kultur sponsrad av ekonomiska makthavare kan inte vara den kritiskt ifrågasättande konsten och konsten kan inte sitta i knät på några välgörare. Inte heller kan konsten låta sig styras av politiska sanningsdepartement. Det är därför som den offentligt finansierade kulturen har sin plats i demokratin. Annars kan vi lika gärna lägga ner och satsa på riddarromaner och vikingabröl allihop.



Läs också vad Clemens Poellinger och Karin Olsson har att säga i frågan.

Av Hanna Matilda - 10 januari 2011 21:32

Strindbergsmuseet får 200.000 statliga pix att sätta sprätt på för att högtidlighålla 100-årsminnet av August Strindbergs död, berättar SvD:s kultursidor. Det kan ju tyckas generöst. Men när man firade Linné häromåret, brände man 27 miljoner spänn ur samma kassa och när näringslivet hakade på fyrdubblades denna summa. Kanske är det de privata initiativen som kulturministern inväntar i sedvanlig tystnad.


Hade författaren varit i livet skulle han troligen överskuggat Ranelid i barnsliga utspel och angrepp på ständiga sekreterare (även om jag nog får medge att Englund startade den här s.k fejden). Strindberg stolthet sårades svårt när Sven Hedin förlade sin hemkomst från en upptäcktsresa tätt inpå Strindbergs 60-årsdag och allmänheten troligen inte orkade uppbåda mer firande den veckan. Då han senare samma år fick se andra nationalklenoder, som Lagerlöf och Heidenstam få lov och pris, blev angreppen allt mer urskillningslösa. Å andra sidan, hade han varit i livet, skulle vi ju inte ha något att fira, förstås.


Behöver man verkligen, frågar sig vissa, uppmärksamma en sådan stolle, som dessutom hade rätt gubbig kvinnosyn? Den litteraturhistoriska relevans Strindberg äger rättfärdigar, tycker jag, ett visst ståhej. Som det verkar nu, är det framför allt Stockholms stad som satsar pengar på tilldragelsen, men jag skulle gärna se lite kulturpengar i t.ex min del av landet. Eller så väntar jag på sponsringen från småföretagarna här i bygden, vilken torde komma igång snart enligt Adelson-Liljerothsk logik.




Crux - originalet

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Läsvärt

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards