När folk ringer och frågar vad man gör så svarar man "inget särskilt". Men i själva verket tittar man på:

1. Våra bästa år
2. Top Model
3. Jersey Shore
4. The Hills
5. Det okända

(utan inbördes rangordning)

I en av landets aktade morgontidningar hängiver jag mig under lördagförmiddagen åt en av mina svagheter - att läsa dödsannonserna. Risken att runan tillägnas någon jag känner är minimal, då det inte är lokalblaskan, men jag gillar att fundera över namntrender, hur gamla människor blir, vilken symbol deras anhöriga väljer att signifiera den döda släktingens levnad etc. Ibland blir jag till och med lite sugen på att fylla i mitt eget Vita arkiv, men jag har fortfarande inte fattat något beslut i frågan Sista vilan.

När jag nu låter blicken svepa över veckans och liemannens skörd sätter jag sånär mitt hälsote i vrång strupe. Ett malplacerat tankstreck är det som stör mitt ordningssinne. Kvinnan, vars dubbla efternamn våldförts på, kan nu knappast vila i frid; i stället för Xson-Yson heter hon nu Xson - Yson.

Tankstrecket är - till skillnad från bindestrecket - ett skiljetecken. Detta skiljetecken kan bl.a användas ungefär som semikolon (vars bruksregler också verkar tämligen oklara för dess många flitiga användare), d.v.s att satsen eller frasen som följer tecknet innebär en förklaring eller ett förtydligande av tidigare nämnda information. Tankstrecket kan också ersätta parentesen med inskjuten information inuti satsen eller markera en paus varpå något oväntat följer.

Kanske är damens andra efternamn en förklaring på det första, kanske är det tänkt att tankstrecket ska förbereda läsaren på oväntad fakta, men mer troligt är att detta skiljetecken också är ett tecken på språkanvändarnas osäkerhet. Hade felet uppträtt i villken annan text som helst, hade jag troligen inte bemödat mig om att beklaga mig offentligen, men i en dödsannons borde kraven på korrekthet och exakthet vara högre av respekt för situationen och de anhöriga.

Läs Heinrich von Kleists novell Markisinnan von O. för att upptäcka litteraturhistoriens mest betydelsefulla tankstreck!

Nu visar slottet upp Victorias och Daniels bröllopspresenter. De fick bland mycket annat oanvändbart:

tre dalahästar

hemstickade sockar till barnet ingen frågat om de vill ha eller som ingen vet om de ens kan få

åtminstone tre tavlor föreställande dem själva i korsstygn

en piassavakvast

virkad frukt

en kylskåpsmagnet med mumintrollet på

en oändlig mängd teckningar från barn helt utan talang

en brödrost - vem kom på den idén?

femtielva virkade grytlappar

Ser ut som om prinsessparet får inrätta ett skämsrum på  Haga, där Daniel kan ha sina Lasse Åberg-tavlor också. Alltså, att folk inte bara kan hålla sig till önskelistan!

Alla snackar om Bagges T-shirt i underhållningskanalen ikväll. Såklart - det är ju karyatider på den!

Hittade ingen bild på det gräsliga plagget, så jag klistrar in en bild på originalet istället.

Nu är ju det ingen nyhet för denna bloggs bildade läsarskara, att skulpturer och byggnader från antiken oftast var målade i starka färger. Sinnebilden för en antik tempelbyggnad eller en hellenistisk skulptur har ju i långa tider varit serent vit, trots att forskare från de närmast förlidna seklerna haft koll på färgpigmenten och färgresterna inte sällan är synliga med blotta ögat.

På Medelhavsmuseet pågår fram till 30 januari utställningen Vita lögner, som visar upp rekonstruktioner av färgglad skulptur från arkaisk tid till kejsartid. Kolla in SvD:s bildspel för att få en uppfattning om exakt hur kulörta konstverken torde ha varit.

Den vita antiken har blivit ett eget konstnärligt ideal, vilket konstkännare varit måna om att bevara som något som skiljer ut och "upphöjer" den västerländska kulturen från andra och det spekuleras även i om det funnits politiska syften med dessa vita lögner (ta t.ex Mussolinis EUR-projekt).

Kommentarerna hos DN är rätt festliga - några är skeptiska, trots rätt vetenskapliga metoder, andra är arga för att det är old news, åter andra är arga för att skulpturerna inte var vita. Själv är jag lite arg för att jag har så långt till museet.

Ett stycke vardag:

Härligt med en ledig tisdag! Träffade C. och lilla O. på stan för en fika i solskenet. C. lämnade mig för en kort stund ensam med lilla O. Där stod jag med en latte i ena näven och barnvagn i den andra. Folk tittade. Tänk om de trodde att jag var en ... just det, lattemorsa, en roll som jag har mycket svårt att identifiera mig med. Latte - ja. Morsa - nej.

Lyckligtvis återvände C. innan jag stressat upp mig alltför mycket och vi travade bort mot parken och rosariet för att avnjuta latte, sol och skvaller/nyheter. Lilla O. verkade nöjd med tillvaron precis som resten av sällskapet. Vi kollade in några knarkare som körde moped och drack öl. Och man ba: "Var är snutarna?"

Sen tittade jag in på skönhetsbutiken och expediten frågade hur det hade gått med presenterna. "Jättebra, tror jag" sa jag och undrade vad hon syftade på *förvirrad*. Hursomhelst kom jag därifrån med en påse dyra crèmer och nagellack - lycka på burk.

Är romanen ett lämpligt medium för debatt? Detta var frågan under ett fredagsseminarium på Bok- och bibliotek, där Kristofer Lundström sökte svar hos Maria Sveland (mest känd som skapare av Bitterfittan), vars nyutkoman roman Att springa behandlar incest och patriarkala maktstrukturer, och Katarina Wennstam, som författat tre romaner om sexbrott, våld mot kvinnor och sexuella trakasserier. Jo, det går alldeles utmärkt, vilket kanske inte är en helt överraskande slutsats, då just debatterandet i romanen var en av Brandes "Hovedströmninger i det nittende Aarhundredes Litteratur", en rörelse som knappast har avstannat.

Synen på skönlitteraturen som opinionsbildare, menar både Wennstam och Sveland, är emellertid inte alltid helt uppskattande. Bland journalister smäller reportageboken högre och bland skönlitterära skriftställare anses det fult att ha en agenda med sitt konstverk.

Det sistnämnda håller jag bara delvis med om. I realismens barndom kriteriserades de verklighetsavbildande romanerna för att äga alltför litet konstnärligt värde. Idag åker Anna Odell på däng från självaste kulturministern för att hennes exjobb inte skulle vara konst. Jag tror att det "fula" i konst som driver debatt, kan ligga i att huvudsyftet just är att driva debatt. Inte att skapa konst. Man berättar en berättelse, som griper tag och får läsaren att undra över hur det egentligen står till med vårt Sverige, ett mycket hedervärt syfte, men man har kanske inte gjort något nyskapande för litteraturen. Kanske blir skönlitteratur som aspirerar till Aftonbladets ledarsida ibland även övertydlig i sitt syfte (kommentar från vis kollega). Däremot tror jag att Maria Sveland når en större publik än t.ex Sofia Rapp Johansson, som gör överggreppen till lyrik, en krock som mångdubblar effekten, men som kanske också gör berättelsen mer svårtillgänglig.

Framtidens litteraturhistoriker kommer troligen se de debattdrivande romanförfattarna som något tidstypiskt inom just romankonsten. Men med all heder åt Wennstam och Sveland för det de gör, för det behövs, så är det kanske ändå inte Jättestor Konst.

Fröding tyckte såhär:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Ur Idealism och realism (Nya dikter, 1894)

Apropå Jimmie "jag ångrar ingenting" Åkessons utstörtande ur storkyrkan tidigare idag, så kan man fråga sig:

Verkligen?

Ingenting?

Inte ens knätofsarna?