Apropå det att manusförfattaren till Battlefield earth, J D Shapiro, ber alla som sett filmen om ursäkt för dess uselhet, kan jag nog komma på en hel del som borde krypa till korset.

Peter Jackson borde be om förlåtelse för den sista timman i Sagan om konungens återkomst, Keanu Reeves behöver be om ursäkt för det mesta utom den första Matrix-filmen, manusförfattaren till The Informant skulle personligen behöva be mig och min dejt om ursäkt för att vi somnade, alla som har vidrört projektet Göta kanal borde be om ursäkt, liksom inblandade i evighetsprodutionerna Beck och Wallander, Tom Hanks borde be om ursäkt för att han alltid spelar så irriterande rollkaraktärer, ganska många borde be Tuva Nuvotny om förlåtelse för alla dåliga roller hon tvingas ta, Steve Martin har mycket att be om ursäkt för och kalkonlistetopparen Kevin Costner ska vi inte tala om, men den allra största ursäkten borde komma från Jan Guillou för att han skapade Arn Magnusson.

Imorgon får vi veta vem som får priset och äran och alla pengarna. Heja Monica Fagerholm!

All good things must come to an end. Så även Sture Linnérs levnads bana. Nugae överlåter åt dem som känner hans verk och dagar bättre att skildra desamma, men vill tipsa om Linnérs sommarprogram från 2007, som ger viss inblick i ett händelserikt och fascinerande äventyrligt liv.

"Jag har brottats med livet och vunnit", säger han i sin sista bok, Solglitter över svarta djup. Indeed, Sture!

Igår var det minsann finbesök på Bäckäng, då språk- och bokveckan inleddes med Jonas Hassen Khemiri på scen i en välfylld aula (fastän tvingade dit under obligatorium tror jag att få elever ångrade sin närvaro). Språk och makt var rubriken och författaren gav exempel från sin egen hatbrevsinbox. Avsändarna bestod till största del av illiterata rasister som inte lärt sig reglerna för dubbelteckning av -m (åk hemm) eller effekterna av ett stilbrott (omedelbums). Det blir ju litet svårt att ta själva budskapet på allvar då, även om de under svärjandet av diverse eder framför sin önskan att låta förstöra skriftställarens alster i en "pappersmaskin".

Övriga uppskattade aktiviteter är bokloppisen, där jag funnit Flygts inbundna Underdog för en tia samt gjort mig kvitt deckare jag fått men aldrig läst.

Mindre hyllad är min språktipspromenad, som hittills lockat fyra (4) deltagare. Antagligen är det bara TV-spel och videovåld som tilltalar ungdomen idag...

I sin kungablogg skriver Dick Harrison om Rökstenen och dess skiftande tolkningar, vilket även Nugae, om än i något enklare form, gjort både här och där. Tjodrik den store, som omtalats i olika uttolkningar byts i Bo Ralphs version från 2007 ut mot "hugstor krigare" och bloggaren Harrison får, kanske litet besviket, men med tro på en framåtskridande forskning, konstatera att stenens berättelse - förutsatt att Ralphs teorier är mer sannolika - förlorar sin eventuella och tämligen osäkra historicitet och tidsbestämning.

Det återstår att se om även stenens konstnärliga uttolkare reviderar...

Harrison reder i samma inlägg också ut det ofta missförstådda begreppet goter.

Rökstenen - omtvistad text

I nyaste numret av Språktidningen berättar Catharina Grünbaum om s-particip, alltså presens particip försedda med ett -s. Eftersom detta var ämnet för min C-uppsats i nordiska språk in spe (den påbörjades 2000 och är ännu oavslutad), är ämnet förstås redan behandlat i denna blogg. Som jag då viktigt påpekade, är fenomenet ett resultat av människans oförmåga att skilja på satsdelarna adverbial (beskriver predikatet) och predikativ (beskriver nominalfraser). På den tiden vi fortfarande hade en levande och intrikat kasusböjning, fanns något som hette adverbiell genitiv, vilken realiserades i adverbial med -s på. Detta -s påfördes även felaktigt vissa predikativ, i synnerhet de som utgjordes av presens particip (gåendes, sjungandes, läsandes etc.).

Grünbaum uppehåller sig mer vid formens nutida användning och konstaterar att det framför allt är ett talspråkligt drag, men att det också är flitigt förekommande i skriftliga källor, dock ofta tillgripet för att efterlikna talspråk i skrift.

Överhuvudtaget har användningen av presens particip ökat i svenskan efter påverkan från engelskans progressiva ing-form och därför är frekvensen av såväl grammatiskt korrekta som inkorrekta particip hög i den anglifierade svenskan.

På väg hem uppför den iskana som går under namnet Druveforskullen blir jag uppehållen av några snoriga ungar som hänger över staketet och erbjuder mig att köpa is. Is!

-Is har jag ju endel av hemma, menar jag på. (Tillgången är ju inte direkt skral.)

De unga försäljarna kontrar snabbt med att erbjuda mig sin kompis för 50 öre.

-Hm, kan jag få halva priset, prutar jag på skoj och synar varan.

Ungarna skrattar mest och jag önskar dem god affärslycka och halkar vidare uppför backen. Tur att vi inte har 25-öringar längre, tänker jag.

Osympatisk. Det skulle man kunna kalla huvudpersonen i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen (Atlas förlag). Strax före Borås Tidnings debutantprisutdelning får jag och en grupp gymnasister träffa författaren i ett prestigelöst möte om skrivande, främlingskap och 10-sekundersregeln.

-Du har 10 sekunder på dig att fånga vårt intresse, säger en av studenterna, sedan går vi vidare till nästa text. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har emellertid lyckats med konststycket att uppehålla deras (och mitt) intresse ända till sista kapitlet. Eleverna menar att det har med hur hon skriver att göra; hennes språk och textens fragmentariska disposition påminner om bloggens, vilket får sin förklaring: Caroline berättar att hon skrev en s.k skunkdagbok och blev uppmärksammad på grund av sitt sätt att skriva och ombads skriva en roman. Ombads! Hon försöker ständigt hitta det ultimata sättet att beskriva saker på, som ska få läsare att se ut ett nytt perspektiv, säger hon och vi nickar och känner igen oss. Någon läser upp ett par exempel på just det. Mer igenkänning och nickande, litet skratt.

Huvudpersonen i Naturen är svår att tycka om; hon föraktar de flesta, hon föraktar dumma människor, hon föraktar människor med foppatofflor, tjocka människor och hon föraktar sig själv. Hon undviker närkontakt, även i situationer där den mest cyniska måste gripa in och låsa upp tvättstugan, så att en förtvivlad mamma kan hämta ut sitt barn som råkat bli inlåst. Istället hänvisar hon kallt till vaktmästaren.

Litet i taget förstår vi varför. Hon bearbetar sorgen över sin bortgångna lillebror, som distanserar henne från resten av världen. Helt renons på naturlig empati  och normala reaktioner försöker hon spela den sörjande enligt de förväntningar som hon gissar att omgivningen har:

-Hur är det, frågade man i telefonen.

-Sorgen går i vågor, förklarade jag och försökte förstå hur de kände sig.

Vågor och vågor. I själva verket blev jag huggen i bröstet och bakfrån. I bakhuvudet som med en hacka. En yxa klöv skallen. Hela tiden nedslagen.

Naturen är hon ovän med, den gröna runt omkring henne såväl som sin egen. Men mot slutet av romanen börjar hon bli vän med båda och läsaren upptäcker mänskliga sidor hos henne. Mänsklig kontakt är inte längre något otänkbart. Kanske inte lyckligt slut, men i alla fall litet lyckligare.